När det gäller barnens intressen i stadsbyggandet finns det anledning att agera. De kompakta städernas uterum utformas inte för barnens bästa, skolorna blir större och avstånden mellan hemmen och skolorna ökar, skriver Pia Westford, Boverket.

Medan centrala delar av städerna får fler högstadieskolor undviker kommunerna att bygga skolor i perifera stadsdelar. En viktig fråga att ställa i sammanhanget är hur barnens intressen kan tas tillvara på ett bättre sätt i den kommunala organisationen. I ett tidigare nummer av STAD (STAD nr 19, dec 2017) informerade jag om en studie där vi undersökt hur fem tillväxtkommuner planerar för nya skolor, mot bakgrund av friskoleformerna och idealet att bygga kompakt stad. I samma studie undersökte vi även hur planeringen av skolorna och deras lokaler är organiserad (Boverket 2017:16). Undersökningen genomfördes i Linköping, Uppsala, Malmö, Göteborg och Stockholm under 2016-2017.

Studien visar att samtliga undersökta kommuner genomgår – eller har under senare år genomgått – organisatoriska förändringar som syftar till en bättre framförhållning i lokalförsörjningen och ett mer effektivt lokalutnyttjande. Förändringarna har föranletts av tidigare misslyckanden att prognosticera behoven av skolplatser och att reservera mark för skolor i tidiga planeringsskeden. De förändringar som skett under senare år innebär att planeringsansvaret för grundskolans verksamhet förskjutits från stadsdelarna till den centrala utbildningsförvaltningen. Flera kommuner har tillsatt lokalstrateger i kommunledningen. Fastighetsförvaltningen är bolagiserad i fyra av kommunerna.

Stadsbyggnadskontorens och den fysiska planeringens roll ser lite olika ut i kommunerna. Ofta varierar förfarandet mellan olika stadsdelar och mellan olika stadsbyggnadsprojekt. En viktig anledning till variationen är att planläggningen startar med detaljplanen. Översiktsplanen används normalt endast för att synliggöra behovet av skolplatser inom nya stadsutvecklingsområden, ett behov som ofta ändras under detaljplaneprocessen. Dessutom saknas kommunövergripande kvantitativa kriterier för exempelvis promenadavstånd mellan hem och skolor eller till kollektivtrafiken.

Fyra av kommunerna har numera en förvaltningsövergripande samordningsfunktion för lokalförsörjningen. Denna kan ta sig olika former, antingen som en planeringsgrupp (Linköping och Uppsala), som ett samordningsprojekt (Stockholm), eller som i Malmö, en gemensam ”Plan för samhällsservicens markbehov för Malmö”. Planen bygger vidare på den kommuntäckande översiktsplanen. Även Linköping har tagit fram ett gemensamt dokument, ”Vägledning för förskolor och grundskolor i samhällsplaneringen”, med kriterier för fysisk integrering av grundskolor i olika stadstyper.

Vilka slutsatser kan vi då dra av detta? Omorganisationen i kommunerna bidrar troligtvis till att försörjningen av skollokaler kan hålla en jämnare takt med behovet. Samtidigt är det tydligt att de nya organisationerna ofta misslyckas med att tillgodose barnens intressen av närhet till skolan, tillgänglighet till utbudet av flera skolor och en i övrigt god bebyggd miljö. Anpassningen till konkurrensen om eleverna och till storskalighetsfördelar i skolverksamheten kommer i konflikt med stadsbyggnadskontorens intentioner. Täthetsidealet i stadsbyggandet bidrar till att skolornas volymer kan öka, men innebär också svårigheter att få plats med skolorna. Avsaknaden av avvägda kriterier och strategier bidrar ytterligare till att de effektivitetsdrivna strategierna för skolor blir styrande för hur barnens intressen tas tillvara.

Initiativen i Malmö och Linköping är i detta sammanhang lovande för framtiden, även om det kan vara långt att gå från policy till praktik. Sammanfattningsvis finns alltså starka skäl för stadsbyggnadskontoren att ta en mer aktiv strategisk roll i frågor om skolor, inte minst skolornas storlek och lokalisering.

PIA WESTFORD, arkitekt, Boverket

Detta är en bonusartikel ur STAD 21 som kommer ut den 28 maj. Temat är Barn har sin plats i staden! och handlar om barnperspektiv i planeringen.

Bli prenumerant!