Barn som är bra på att leka är morgondagens goda ledare.

Jag lyssnade i mitten av 1990-talet en gång till ett föredrag av psykolog Eva Norén Björn, då verksam vid Barnmiljörådet. Det hon sa har jag aldrig glömt. Morgondagens goda ledare, det vill säga kompetenta människor som kan gå i bräschen och vara med och utveckla ett gott samhälle, är beroende av att ha fått utveckla sin förmåga att leka fritt, det vill säga själva skapa ordningen och reglerna för leken.

Barns lek är dock hotad. Det framkom med all tydlighet på Moviums konferens Lekplatsens nya kläder den 21 april. Barns liv är organiserat, det är inrutat och präglat av förbud. Barn är slavar under tiden, precis som vuxna, och de har minimalt med fritid då de kan bestämma själva vad de vill göra.

Liv är rörelse

Barns liv och lek är rörelse, barn är sina kroppar, de upplever världen och lär om livet genom sina sinnen, genom att vara aktiva i sina kroppar, vara i rörelse. Men vi vuxna inte bara stjäl deras tid genom att organisera och styra den, vi hindrar också barnen att ge utlopp för sin naturliga lust till och behov av rörelse genom att få dem att sitta ner – i skolan och på lekplatsen.

Lek och rörelse är ett hos barn. Foto: Anna Lenninger

Asbjörn Flemmen, Högskolan i Volda, uppmanar oss att reflektera en stund över den lekutrustning vi ger barnen: rutschkanor, gungor, vippleksaker, sarger kring sandlådan, gungbräden – allt ska barnen sitta på.

Det stämmer inte med deras natur, hävdar Asbjörn Flemmen med emfas. Han har efter trettio års studerande av barns idrottande, lek och rörelse utvecklat leklandskap utrustade med lianer och bildäck – Tarzandjungler – som utmanar barns lust att möta fysiska utmaningar och utveckla sina kroppar och därmed stärka sin självkänsla. De finns på flera skolor i Norge, bland annat i Volda där han är verksam, och även på ett par skolor i Sverige.

Skillnad på lek och lek

Asbjörn Flemmen betonar skillnaden mellan barns fria lek och den organiserade leken. Barn krånglar i en vuxnes ögon till det för sig när de leker fritt, säger han. De dividerar om vilka regler som ska gälla innan de sätter igång och leker. Vuxna uppfattar lätt denna oenighet som onödigt tjafs och båk och lägger sig nog mer än gärna i, rädda som vi är för konflikter.

Men vi gör fel!  Detta krånglande, innan leken kan ta sin början och flyta på, är en ytterst kreativ sysselsättning som träna barnen i att positionera sig och att finna förmågan att kompromissa. I idrotten, till exempel, tävlar man med jämbördiga och premieras utifrån givna regler. Barnens lek gynnas av att alla inte är på samma nivå, och reglerna är aldrig till för att premiera någon. Det låter för mig som en sann träning i empati.

Kan inte lekkoden

Alla barn kan dock inte leka. Manne af Klintberg från IPA, Barns rätt till lek, berättar om studier som visar att gemensamt för många kriminella personer är att de saknar minnen av lek från sin egen barndom. Det betyder inte att oförmågan att leka leder till kriminalitet, men det är utan tvivel en väckarklocka. IPA vill utifrån den forskning som finns på området ta fram ett material som kan hjälpa personal vid BVC att uppmärksamma barn som har svårt med lekkoden. IPA vill också ta fram hjälpmedel.

Vad händer med barn som inte möter vuxna som ser dem? Det är sannolikt däri nyckeln till bristen på lekförmåga ligger; barnen har ingen att spegla sig i, att ta efter, att leka tittut med, denna livets allra första lek och träning i samspel.

Rädsla för kaos

Lekplatser har en gång i tiden delvis kommit till för att hålla koll på barnen. Vuxna skräms lätt av barns kaotiska ordning. Idag är det inte ens självklart att barn har en bra lekplats där de kan vistas på egen hand, eller ens vettig skolgård – ibland har de ingen fysisk yta alls av vistas på.

Hur hanterar vi våra yngsta stadsmedborgare? Hur påverkar denna oförståelse för barns rättigheter morgondagens goda ledare, morgondagens kompetenta medborgare, dem vi alla är beroende av?

Titti Olsson