För vem skapas lekplatserna?
Lekplatsen har hamnat i fokus. I höstas höll Movium en välbesökt konferens med den uppfodrande titel Dags att skrota lekplatsen? Dags att skrota lekplatsen verkar det knappast vara, däremot hög tid att revidera synen på den.
När det gäller barn är den nordiska rekommendationen för ordentligt krävande, fysisk aktivitet sextio minuter per dag. Det låter alldeles ohyggligt lite! Hos barn är ju lek och rörelse ett! Hur mycket utrymme att vara till på sina egna villkor har barnen egentligen?
Att det är bra för barns utveckling att leka utomhus är en sanning som knappast någon ifrågasätter. Att lösningen är lika med bra lekplatser och bra skolgårdar ifrågasätter man knappast heller. Det är ju självklart att barn ska ha det bra där de är.
Men vad är det egentligen för syn på barn och barndom som avslöjas när man talar om utvecklande platser för barn? Jo, att barn behöver särskilda platser där de gör sådant som är bra för deras utveckling.
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn snarast en syn på barnet som en ofärdig människa? Frågan väcks under ett seminarium av Ulla Berglund, forskare vid SLU Ultuna. Det är, säger hon, som om man signalerade att barnet först ska utvecklas och se till att bli vuxet. Sedan är det dags att börja leva!
Bra för barn?
Hur vet man vad som är bra för barn? Aldrig tycks det vara så lätt att veta vad som är bäst för någon annan som när det handlar om barn. Det är lätt att tro sig sitta inne med sanningen utan att tycka sig behöva konsultera dem det berör.
Häromveckan handlade det i radions P1 om unga svenska flickors tidiga debut som rökare. Några fjortonåriga flickor berättade att de intensivt längtar efter att verka äldre än de är. Att röka gör att man verkar mer vuxen, sa de. Den längtan kan man på sitt sätt förstå: det är nämligen inte särskilt fint att vara barn i vår kultur. Att få höra att man är barnslig är ju snarast nedvärderande. Idealet hos vuxna däremot, är att få höra att de verkar yngre än de är.
Temalek på Sagolekplatsen i Malmö. Det är bra att lekplatser lockar vuxna,
"men det räcker inte. Var finns barnperspektivet? Foto: Anna Lenninger
Landskapsarkitekt Märit Jansson forskar vid SLU Alnarp om förvaltningen av lekplatser. Hon konstaterar att frågor om lekplatser idag alltmer kommit att handla om säkerhet och allt mindre om omgivande sammanhang och helhet. Hon anser att lekplatser i många fall är problematiska, men att huvudproblemet kring barns lekmöjligheter varken är en fråga om nydanande lekplatskoncept eller kvaliteten i förvaltningen.
Problemet är snarare utformningen av hela den övriga, omgivande urbana miljön som inte tillåter barn att vistas där.
Ändå fokuserar man i planeringen så gott som uteslutande på barns särskilda platser. Vem tittar på barnets väg dit, barnets väg genom staden?
Legitima hatobjekt
De flesta lekplatser vi har i Sverige idag är från sextio- och sjuttiotalen. De ter sig otidsenliga. Lekplatser av gammalt snitt har blivit legitima hatobjekt för planerare. Samtidigt visar projekt kring plats och identitet som drivs av Stockholms länsmuseum att tonåringar nämner sin barndoms lekplats som exempel på en plats som är viktig för dem. Det är där tonåringarna har sina minnen. Lekplatsen är som en slags nalle.
Trenden idag är att lägga ner mindre lekplatser i kvarteren och koncentrera resurserna på större och mer centralt placerade lekplatser i stadsdelen. Nya lekplatser ska gärna ha en medveten design. Att lekplatser läggs ner är ingenting nytt, det har hänt förr i historien när befolkningsunderlaget ändrats och barnen vuxit upp. Men man kan funder över varför små närlekplatser läggs ner idag. Har det att göra med att barnen flyttat? Beror en nedläggning på att barnen tycker att lekplatsen är trist och tråkig? Hur vet man i så fall det?
Eller kan nedläggningar av lekplatser handla om tillämpningen av svensk lekplatsstandard? Är det helt enkelt för dyrt att förvalta och rusta en lekplats så att den överensstämmer med rekommendationerna i standarden?
Kan en tom lekplats rent av bero på att barnen faktiskt inte får gå dit på egen hand, oavsett hur bra eller dålig lekplatsen än är?
Högaktuell fråga
Tanken att det just inom rimligt avstånd garanterat finns någonting som lockar, som är spännande och som inspirerar barn till lek och utforskande, borde vara högaktuell idag. Planerarna agerar dock tvärtom. Istället för att göra närlekplatserna mer spännande med tanke på yngre barn läggs de ner. Satsningarna görs istället på större lekplatser på längre avstånd. Det gör barn ännu mer beroende av vuxnas tid och lust att följa med dem dit.
Kanske är det rent av för de vuxna man utformar lekplatserna. Tycker inte vuxna att de finner någonting nytt och spännande går de kanske inte dit.
Vart har barnperspektivet egentligen tagit vägen?
Titti Olsson
Journalist och informationsansvarig på Movium
Lägg till ny kommentar