Tankar hos en mästare i kompostering

Publicerad 1 januari 1994

För inte så länge sedan skrev förre biträdande statsministern, sedan bankutredaren, numera EU-förespråkaren "Dollarn" Odd Engström om ett nytt släkte som han döpte till Kompostfolket, vilket naturligtvis väckte en viss munterhet landet över. Sedan dess har följande hänt att det skrivs ganska mycket, inte bara om kompostering utan även om de betydligt vidare begreppen, som kretslopp, källsortering och återvinning. Att det inte saknas problem framgår tydligt.


"Lång väg till kretsloppssamhället"


I en artikel i DN den 28 februari 1994 skriver till exempel Karin Larsson, biolog och journalist, på tal om komposter, bland annat följande: "Den varmkompost som är ett måste för god kompostering i tätbebyggt område var en ouppnåelig lyxvara för barnfamiljen. Den allra billigaste komposten på marknaden kostar tusen kronor, och ska det vara en med minsta finess går den, på betydligt mera, kanske det tredubbla. Det skulle vara mycket pengar för mig att lägga på en simpel kompost och otänkbart dyrt för barnfamiljen med dagisavgifter och mat och skidoveraller och vantar som alltid är borttappade. De äldre, mer ekonomiskt stabila grannarna däremot kunde köpa en bra kompost och på så sätt få ner sopkostnaderna ytterligare.

Småbspappan tyckte att det var svårt att få reda på om varmkomposterna på marknaden var bra. Han hade inte fått information från kommunens sopansvariga och ska man satsa på en dyr och fin kompost vill man ju veta om den är något att ha.

Ett enda litet informationsblad om kompostering hade gått ut. Försökshushållen hade lämnats ensamma med sina sopor".

Så här kan det gå till. Karin Larsson är långt ifrån ensam om sina problem. Rubriken på hennes artikel talar för sig själv: "Lång väg till kretsloppssamhället".


Varmkompost fel benämning


Säkerligen kan det diskuteras huruvida det från kommun ansvarigas håll ska fastställas vilket slags kompostbehållare som är mest lämplig, framförallt bör man sluta med allt tal om varmkompost. Alla fungerande komposter är väl varmkomposter. Ordet ifråga bör bytas mot åretruntkompost.

För kommunfolkets del bör man nog göra som i Vallentuna för femton år sedan, när den första någorlunda kompletta kompostboken skrevs. Författaren samlade nämligen hälsovårdsnämndens samtliga ledamöter i en speciell studiecirkel, där det bl.a. ingick att varje cirkeldeltagare hade en egen kompostanläggning i hemmet. Då lärde man sig mycket.


Värre än surströmming?


I TV 4 den 14 mars ingick bland ordinarie nyheter ett reportage från en pressdag i Vallentuna, med anledning av att en ny upplaga av Kompostboken från LTs förlag presenterades. Reportaget kallades, mycket lockande - "Sveriges nya religion är nånting som stinker lika illa som den gör gott". Ända tills nu har det ansetts att komposten inte får stinka, utan näst intill lukta gott. Nu ska man lära sig att tåla odörer från komposten, trots att det är skrattretande lätt även för en nybörjare att hindra stanken. I jämförelse med den illaluktande komposten är surströmmingsdoften helt att föredra.


Måste det lukta illa i ett kompostrum? Foto: Petter Åkerblom


Recepten mot dålig lukt i komposten är tyvärr relaterade till vissa typer av behållare. Det är bara att blanda in vissa strukturförbättrande material, mest rekommenderas sågspån, sedan lufta och - vips är obehaget borta.

I praktiken hjälper inte detta, det vet alla som försökt. Förutsatt att behållaren står på marken, är det bara att alltid hålla det översta och nyinlagda materialet ordentligt täckt med exempelvis gammal kompost, vilket är bäst, eller med flis, sågspån, kutterspån, täckbark etc. Alla som komposterar vet att metoden fungerar.


Folkrörelse


Tidningen Vår Bostad skriver i nr 3/94 om "Kompostering - en ny folkrörelse". Särskilt intressant är att läsa om just lukten, att man får vänja sig - som sagt var. Den som intervjuas heter Annika Öhrström och hon bor i ett flerfamiljshus, med kompostbehållarna hängande eller uppställda i soprum eller utomhus.

"Problem - jovisst finns det sådana också. Ett är lakvattnet som droppar från behållarna på väggen. För att det inte ska kladda ner på golvet hänger en ränna undertill, som leder till en hink där vattnet samlas upp.

Ett annat problem är lukten, som blir påträngande när behållaren öppnas. Det har alltid luktat om sopor. Men i 15 år har här bara varit sopgubbar i soprummet. Nu går också "vanligt" folk dit och känner hur det luktar", säger Annika och fortsätter:

"Lukten är inte mycket att göra åt, även om den minskas av att syre enkelt blandas med avfallet i den roterande behållaren och med rätt inblandning av spån. Men den håller sig inne i det stängda soprummet".

Marina Mattsson är ordförande i en annan bostadsrättsförening. Hon säger: "Våra behållare står utomhus, medan kärlen för restavfall och osorterat avfall finns i låsta soprum. Fördelen med utomhusplaceringen är att eventuell lukt skingras med vinden och att lakvattnet lätt kan sköljas ner i marken".

Några nackdelar har hon inte upptäckt. De problem som kan uppstå har man lärt sig att bemästra. Flugor som gärna söker sig till komposten, bekämpas med ett tunt lager strö över ytan. Den dåliga lukt, som irriterade inledningsvis, försvann när torv som täckmaterial byttes mot kutterspån.


Livfull skildring av nedbrytare


Slutligen något om djuren i komposten, de som kan urskiljas, om än med hjälp av förstoringsglas. Störst är daggmasken, som dessutom håller sig med en egen landsomfattande organisation under namnet "Maskringen" med professor Nils Tiberg som energisk innovatör.

Följande skildring är utdrag ur en översättning från den utomordentliga amerikanska tidskriften National Geographic 1980. Den författande professorn heter Cecil E. Johnson och strålande festlig är den beskrivning han ger av detta myller som lever i "kompostens märkliga menageri", dessa små "superstars" i ett oändligt ekosystem.

"Om du inte är ängslig av dig, stick då in handen djupt i en komposthög. Då rör du vid en väsentlig länk i en livscykel, ett universum i miniatyr, bebott av myriader med varelser - mycket mindre än lejon, tigrar eller björnar. Men, nog är de vilda!

Det är en mörk, fuktig, stillsam värld, som arbetar i ett tidsbestämt, väloljat maskineri. Din hand säger dig också att det är en varm värld".

I fortsättningen berättar professor Johnson om till exempel daggmasken, med en tillvaro i komposten och marken som verkar vara enformig och tråkig. Det är en oförtruten kämpe som ständigt bygger tunnlar och äter hela dagen för att äntligen komma upp till ytan om natten, "nattens broder"!

Eller om klokryparen, den farliga skorpionens släkting. Ett rovdjur, en predator, som "tyst smyger genom kompostens mörka regnskog med halvförmultnade löv, på jakt".


Jumping Jack


Eller om de pigga hoppstjärtarna, akrobaterna som har en katapult under magen. Djur om vilka en forskare har sagt att mera fulländade varelser på sex ben finns inte maken till på hela jordens landmassa, "Vänd på ett gammalt löv så får du se kompostens verklige Jumping Jack uppträda och göra konster. Under parningstiden uppför sig hoppstjärthannen som den mest belevade av älskare. Bara instinkt, säger de flesta. Ändå - varför skulle det inte vara möjligt också för lägre djur att tycka om varandra och älska för att det känns skönt och är roligt", säger författaren.

Så här slutar han: "Kompostens organismer är ett väl samkört kollektiv, i en ständig kemisk omvandling och med en rytm som påminner om tidvattnets stigande och fallande i världshavet Kompostens myllrande mikrokosmos står för återvinningen utan en tanke på sin bevarande förmåga - delaktig som den är i det som får hela universums klocka att ticka".

Föredrag presenterat vid kursen "Utbildning av kompostmästare" i Sollentuna 24-25 mars 1994.