Kära prenumeranter!

Jag har som princip att aldrig ta arbetet med mig i sängen. Det har hittills fungerat. Sömnen har varit förvånansvärt god även när högar av ogjort arbete väntar. Men nu har jag tvingats ge avkall på den principen. Det är Arvid Bengtssons fel. På nattduksbordet, tillsammans med André Brink, Anna- Karin Granberg, Milan Kundera och Ulf Lundell, vilar Stad & Land nr 109/1992.

"Jag ville bli trädgårdsmästare" är namnet på den första delen av Arvid Bengtssons memoarer. Det är en lättläst och välskriven levnadshistoria av ung mans yrkesdrömmar och långa vandring från hemmet i Lönsboda till internationellt erkännande som stadsträdgårdsmästare i Helsingborg och Göteborg. Det är samtidigt ett värdefullt stycke svensk parkhistoria speglad mot bakgrund av vårt sekels stora förändringar.

Arvid Bengtsson gick den långa vägen. När han lämnade Alnarp vid 30 års ålder hade han bakom sig inte endast teoretiska studier utan även gedigen praktisk erfarenhet, inhämtad både i Sverige och ute i Europa. Våra dagars utbildning av trädgårdstekniker vid Sveriges lantbruksuniversitet bygger vidare på den traditionen med varvad teoretisk och praktisk utbildning.

Nu planeras för en ny 2-årig landskapsingenjörsutbildning vid SLU som ska ersätta den gamla trädgårdsteknikerutbildningen. Detta tillsammans med att den nya gymnasieskolan inför 3-åriga studieprogram även för de yrkesinriktade utbildningarna, medför förändringar som har både för- och nackdelar.

Till fördelarna hör att man får en bredare rekrytering av elever med bättre allmänna, teoretiska förkunskaper och möjligheter till en väsentligt starkare högskoleutbildningen. Den viktigaste nackdelen är att vissa elever kommer att sakna den praktiska erfarenhet inom yrket som den varvade utbildningen gav.

Jag har haft förmånen att vara med och utarbeta en utbildningsplan för den nya utbildningen. Den bygger på en stabil kunskapsbas inom ämnesområdet biologiteknik-ekonomi. Det ska bli en utbildning som både motsvarar arbetsmarknadens behov av praktiskt inriktat yrkeskunnande och nära kontakt med den forskning och utveckling som sektorn behöver inför framtiden, inte minst på miljöområdet.

Tanken var att den nya utbildningen skulle starta redan i höst. Men i sista stund fick universitetets ledning kalla fötter inför den osäkra situationen på lärarsidan (det är ingen hemlighet att undervisningen fått mycket kritik under senare år) och beslöt att skjuta på starten ett år. Det är ett klokt beslut -- under förutsättning att man utnyttjar tiden på rätt sätt.

För att möta kommunernas, kyrkogårdsförvaltningarnas och entreprenadföretagens behov av en slagkraftig landskapsingenjörsutbildning måste universitetet satsa betydligt större resurser på lärartjänster och kunskapsutveckling inom områdena markprojektering, markbyggnad och förvaltning. För att detta ska ske behövs sektorns aktiva stöd, både genom påtryckningar och genom att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter.