Krönika

Publicerad 1 januari 1994

Kära Rådgivningsprenumeranter!

Senast jag skrev krönika önskade jag trevlig sommar. Det är snart ett halvår sedan, om mindre än en månad är det jul! Då skrev jag bland annat om mina flyttproblem. Det är tack och lov överstökat nu. Första dagarna i augusti gick äntligen flyttlasset från Hudiksvall till Lomma. Huset i Hudiksvall har vi inte lyckats sälja än. Vi hyr ut det och vi hyr själva hus här i Lomma tills vidare. Efter förhållandena en bra lösning, familjen är samlad.

De sista löven på lönnen utanför vårt köksfönster har blåst ned. Den gråa trista skånevintern börjar ge sig till känna. Under två veckor i oktober hade jag dock förmånen att byta höst mot spirande vår. Tillsammans med nio personer besökte vi två städer i södra Brasilien, Curitiba i staten Paran och Rio de Janeiro. Exotiska träd som Jacaranda och olika Cassior stod i blom. I Curitiba studerade vi miljöplanering, miljöundervisning och trafikplanering. I Rio de Janeiro besökte vi landskapsarkitekten och konstnären Roberto Burle Marx gård och studerade några av hans anläggningar i Rio.

Att vi kan hämta inspiration och idéer även från ett så avlägset och annorlunda land som Brasilien vet jag sen tidigare. Roberto Burle Marx lärde jag känna vid tidigare besök i Brasilien. Tyvärr fick vi inte träffa honom den här gången, han avled i juni 84 år gammal. I Amerika är han välkänd långt utanför arkitekt- och konstnärskretsar. I Sverige är det få som vet vem han är. Jag har bott i Brasilien som barn. När jag besökte Brasilien 1979 som nyutbildad landskapsarkitekt blev det naturligt att knyta kontakter med kollegor. Utan min bakgrund i Brasilien hade jag antagligen inte vetat, och än mindre lärt känna Roberto Burle Marx. Copacobana känner de flesta av oss svenskar till men ytterst få vet att det är Roberto Burle Marx som ritat gångstråket där. Flamengo parken är en annan berömd anläggning som han ritat. Det jag beklagar är att jag inte fick tillfälle att bjuda honom till Sverige och att nu se att hans anläggningar står och förfaller i brist på pengar och intresse från de styrande i staden Rio.

Första gången jag hörde talas om Curitiba var i en artikel i tidskriften byggforskning. Där beskrevs Curitiba som en mycket framåt stad på miljöområdet. Kan vi, som på många sätt betraktas som föregångare på miljöområdet, ha något att lära av ett u-land som vad gäller miljö mest förknippas med skövling av regnskog? Ja, tro det eller ej. Brasilien är ett stort land, 19 gånger större än Sverige och med en befolkning på över 155 miljoner. Kontrasterna dr stora. Det finns många städer och kommuner i Brasilien där rovdriften på naturresurserna är skrämmande. Samtidigt finns det städer som Curitiba där man gör ett förnämligt miljöarbete. Brist på ekonomiska medel tvingar fram okonventionella lösningar som att överföra tunnelbane-konceptet på bussar, där hemlösa och arbetslösa engageras i sortering av avfall och annat miljöarbete. Och där man byggt ett miljöuniversitet, öppet för alla, där kommmunmedborgarna utbildas i miljöfrågor. Sättet att utbilda och engagera kommunmedborgarna är intressant för våra kommuner att fundera över när det gäller att arbeta med Agenda 21.

Både Roberto Burle Marx och staden Curitiba är värda mer än några ord i denna krönika. Jag kommer att skriva någon artikel i Utemiljö eller i någon annan av våra facktidskrifter framöver.

I dagarna har ni fått en inbjudan till en konferensen GRÖNARE STAD, 18-19 januari, missa inte den, och glöm inte att ta med dig politiker och planerare. De gröna frågorna blir allt viktigare i våra städer.

Tills dess ha det så bra,

Sten Göransson