Kära Rådgivningsprenumeranter!

Gräsmattan utanför mitt fönster skiftar i blått, vitt, gult och grönt. Vintergäck, scilla och snödroppe blommar för fullt. Ruggar av spretiga, decimeterhöga, bladstjälkar av tulpaner och narcisser väntar på att ersätta den blomsterprakt som jag dagligen kan följa, bara genom att lyfta blicken från mitt skrivbord.

Vid min förra arbetsplats, i Hudiksvall, satt jag i ett rum med ett litet fönster. Dagsljuset räckte inte till för att lysa upp rummet. Jag hade utsikt över plåt- och tegeltak. Långt borta kunde jag skönja himmel och några trädkronor. I bakgrunden hördes bruset från ventilationssystemet som ackompanjerade surrandet från datorn. Trots detta kan jag inte påminna mig om att jag vantrivdes eller mådde speciellt illa av att arbeta i det rummet Jag hade aldrig några problem med motivationen jag trivdes med mitt arbete. Men jag minns, de dagar jag arbetade över, vilken befrielse det var, när fläktarna till ventilationssystemet stängdes av klockan fem på eftermiddagen.

Här på Alnarp har jag privilegiet av att arbeta i ett hus där jag slipper höra bruset från ett ventilationssystem. Datorn surrar i och får sig, men den kan jag stänga när jag vill. Och så har jag fönster som vetter ut mot en underbar park. Det är inspirerande. Forskare i USA har konstaterat att patienter som har möjlighet att se natur från sin sjukbädd tillfrisknar fortare än de som saknar den möjligheten. Vet ej om det gjorts studier om hur tankeförmåga och inspiration påverkas av att se en park eller natur från sin arbetsplats. Nog känns det för mig, att det har betydelse. Jag minns hur otroligt svårt jag och mina klasskamrater hade att koncentrera oss i föreläsningssalen vid ritsalarna här i Alnarp på 70-talet. Föreläsningssalen ligger mitt i byggnaden, då fanns inga fönster, det var som att sitta i en bunker. För några år sedan bytte man ut en vägg mot glas, så nu har förbättrat situationen något. Tänk att en period byggdes alla skolor på det sättet. Man trodde att det skulle vara lättare att koncentrera sig på undervisningen om man isolerades helt från omvärlden. Idag har man tack och lov kommit på bättre tankar.

Just nu, ser jag några parkflanörer som stannat upp, och jag ser på deras ansiktsuttryck, hur de njuter över att låta blicken glida ut över gräsmattan. Och det slår det mig, att en sån här gräsmatta finns inte i Hudiksvall. Hoppas det kommer en ny stadsträdgårdsmästare som ser till att även Hudiksvallsborna får uppleva en vårblommande gräsmatta.

Ja, nog har vi parkföreträdare, forskare, planerare, projektörer, anläggare och förvaltare en viktig uppgift att fylla, kanske viktigare än någonsin. Ges människan möjlighet till daglig kontakt med park och natur kommer hon förr eller senare till insikt att paradiset är här och nu, ett paradis som vi med accelererande takt håller på att förstöra. Så länge det finns park och natur, och desto mer vi får av den varan, finns det kanske hopp om att mänskligheten inser värdet av att bättre vårda moderjord.

Kära läsare detta var inte meningen, jag lät tankarna segla iväg för en kort stund. Jag lät mig inspireras av det vackra jag såg !!! Jag hade tänkt skriva om Moviums framtid, grönstruktur och skötselteknik. Det får bli nästa gång.

Sten Göransson