Decentraliserad hantering av tätorternas organiska avfall

Publicerad 1 januari 1994

Lantbrukarens roll som kretsloppsförvaltare kan vara att fungera som entreprenör vid insamling av de organiska restprodukterna, men framförallt att behandla restprodukterna och använda dess innehåll av växtnäring och humusbildande ämnen i den egna odlingen. Det finns flera praktiska exempel i Sverige och internationellt där lantbruket tar en aktiv del i slutandet av kretslopp. Restprodukter som kan vara lämpliga att återföra till åkermark kan komma från livsmedelsindustri, livsmedelshandel, restaurang, hushåll, förvaltare av grönområden och reningsverk etc.


Inledning


Denna redovisning är ett resultat av en förstudie som finansierats av Kungl. skogs- och lantbruksakademien. Förstudien belyser möjligheten att på ett kretsloppsanpassat sätt hantera organiska restprodukter från hushåll, trädgårdar, parker, restauranger, reningsverk, livsmedelsindustrier, livsmedelsaffärer etc. Det är viktigt att det i framtiden finns många modeller för hantering av restprodukter som kan anpassas till de olika förutsättningar som råder.

Ett exempel är satsningar på lokal kompostering i anslutning till bostadsområden. Denna modell är lämplig att tillämpa under vissa förutsättningar. I andra fall är ett system som bygger på att den källsorterade komposterbara fraktionen transporteras bort för behandling att föredra. Den bärande tanken bakom denna redovisning är att det bör finnas flera fördelar med att knyta lantbrukares produktion till hanteringen av de restprodukter som uppstår i våra tätorter. Lantbrukets roll kan delas upp i tre funktioner:

1. Entreprenör vid insamling av restprodukterna

2. Behandling av restprodukter genom t ex kompostering

3. Utnyttjande av slutproduktens innehåll av växtnäring och organiskt material.

Funktionen som entreprenör vid insamlingen är en roll som kan lämnas över till någon annan aktör. En fördel med att lantbrukaren ansvarar för hela kedjan är att kontrollen av slutproduktens kvalitet underlättas. Följande motiv för modellen kan urskiljas:

- Transportinsatserna minskar genom att lantbruksföretagen ofta gränsar till tätorter.

- Behandlingen av restprodukterna kan underlättas genom tillsättning av lantbrukets restprodukter. Som exempel kan nämnas justering av kol/kväve-kvoten vid kompostering.

- Genom att växtnäringen utnyttjas i produktionen kan användningen av konstgödsel minskas.

- Ökad tillförsel av organiskt material till odlingsmarken. - Förbättrat utnyttjande av lantbrukets investeringar. Små investeringar i markanläggningar och låga maskinkostnader är enligt Derr & Dhillon (1989) viktiga fördelar med att koppla hanteringen av restprodukter till lantbruket.

Det finns flera tänkbara behandlingsmetoder för restprodukterna. Direkt spridning på odlingsmark, användning som foder, kompostering och rötning är exempel på möjliga alternativ. Metoderna skiljer sig från varandra främst när det gäller behovet av investeringar.

Decentraliserad behandling innebär att mängden restprodukter som ska tas om hand är relativt begränsad, vilket ställer krav på enklare lösningar med lågt investeringsbehov. Rötning är en metod som gör det möjligt att utvinna energi ur restprodukterna, men det krävs stora investeringar och tekniken används därför främst i större behandlingsanläggningar. Kompostering är en välkänd metod som med relativt små insatser kan resultera i en användbar produkt. I vissa fall kan behandlingskostnaderna minimeras genom att restprodukterna kan tillföras odlingsmarken direkt. Näring och mullämnen tillförs marken när restprodukterna förmultnar.


En stallgödselspridare fungerar utmärkt för blandning av materialen och läggning av kompoststrängarna. (Ur: On-Farm Composting Handbook.)



Komposten vänds till en låg kostnad med frontlastare eller hjullastare. (Har materialet hög vattenhalt är det dock svårt att få det tillräckligt finfördelat och luckert när det vänds på detta sätt.) (Ur: On-Farm Composting Handbook.)


Motiven för att tillämpa decentraliserade hanteringssystem är flest i mindre tätbefolkade områden. I Sverige och övriga Norden bör det därför finnas goda möjligheter att introducera samverkan med lantbruket inom restprodukthantering. Internationellt sett har en stor del av forskning och utveckling inom biologisk avfallsbehandling koncentrerats till storskaliga centraliserade lösningar. Det finns emellertid flera exempel både inom Sverige och internationellt där man aktivt utnyttjar jordbruket för att skapa kretsloppslösningar.

Aktiviteten inom området förväntas öka dramatiskt den närmaste tiden till följd av bland annat satsningar i enlighet med Agenda 21. I det följande presenteras några praktiska exempel med lantbrukaren som kretsloppsförvaltare.


Löv och beskärningsmaterial från tätorter


I New Jersey (USA) förbjöds deponering av löv 1988 (Kluchinski & Morgan, 1993). Som ett resultat av detta beslut startades ett samarbete med lantbrukare både i form av kompostering och direkt återföring till jordbruksmark. I det senare fallet får löven inte levereras i säckar. För lantbrukaren gäller att löven inte sprids i tjockare lager än 15 cm, att löven ska myllas ned senast efter växtsäsongens slut och att de inte lagras i hög längre än 7 dagar. Om de hanterade volymerna understiger 15 000 m3 är det okomplicerat att få tillstånd för verksamheten. Bekvämlighet (korta transporter, mindre administration) och lägre kostnader är huvudargumenten för ett samarbete med lantbrukare enligt de ansvariga hos kommunerna.

Atlantic Farm tar emot ca 7 500 m3 löv per år till en ersättning av ca 30 kr/m3. Löven sprids med gödselspridare i ett ca 7 cm tjockt lager och nedmyllning sker sedan med en tallriksharv. Lantbrukaren har noterat att löven har positiva effekter på markens pH, fukthållande förmåga och näringsinnehåll. Extra kväve tillförs under våren för att underlätta nedbrytningen av löven. Ekonomiska fördelar uppnås genom högre utnyttjandegrad av både maskiner och arbetskraft.


Vändning med speciella kompostvändare finfördelar och blandar materialet bättre än en frontlastare. Det krävs dock relativt stora mängder kompost för att en investering i en speciell kompostvändare skall bli ekonomiskt försvarbar. (Ur: On-Farm Composting Handbook.)


De första åren hade man problem med främmande föremål i löven som levererades, men efter genomgång med personal på kommunen var problemet löst. I ett pågående forskningsprojekt vid Cook College/Rutgers University studerar man både lövtillförselns påverkan på olika grödor och kostnader för hanteringen på gården.

Flera demonstrationsprojekt startades 1990 i Maine (USA) med inriktning mot kompostering av restprodukter på lantbruk (Verville, 1994). Projektet genomförs som ett samarbete mellan kommun, universitet och enskilda lantbrukare. Hos en fruktodlare produceras ca 500 m3 kompost av den närliggande stadens löv och egna fruktrester. Restprodukterna blandas i en gödselspridare och komposteras sedan i 8 veckor. Komposten säljs till största delen till en plantskola.

På ett annat lantbruk komposteras 2500 m3 park- och trädgårdsavfall med 40 ton hönsgödsel. Ytterligare exempel är 20 ton park- och trädgårdsavfall som komposteras hos en mjölkproducerande lantbrukare.

Höganäs kommun, i nordvästra Skåne, har varje höst sedan 1960 levererat löv till en lantbrukare. Dessa löv har samlats upp i kommunens parker och använts av lantbrukaren som frostskydd för kronärtskockor. Löven läggs i ett ca 20 cm tjockt lager över kronärtskockorna. Före 1960 använde man en blandning av halm och gödsel som frostskydd, men det fungerade inte lika bra som lövtäckningen (Eliasson, pers medd, 1994).

Mängden borttransporterat löv från parkerna i Höganäs har minskat drastiskt under de senaste åren, eftersom man numera tillämpar lövmalning på de flesta gräsytorna. Lövmalning utförs med hjälp av en rotorgräsklippare som man tätat utkastet på.

Löv som sopats upp från gatorna deponeras på NSR:s anläggning i Filborna i Helsingborg. Man vill ej kompostera sådant material, eftersom man är osäker på lövens renhet. Eventuella föroreningar i materialet kan äventyra kompostens kvalitet (Ling, pers medd, 1994). Vidare skulle slitaget bli stort på hammarkvarnens slagor när materialet sönderdelas, p.g.a. den stora inblandningen av sand och grus i löven. Avfallstaxan för löv som sopats upp från gator är 350 kr/ton (Möller, pers medd, 1994).

I Lunds kommun har man under 1994 diskuterat ett samarbete med en lantbrukare som kan ta emot löv. Tanken är att sprida löven, efter omlastning på gården, på åkermark före plöjning. För de löv som inte kan spridas samma höst, p.g.a. sen leverans, planeras blandning med hästgödsel och lagring till följande höst. När kommunen lämnar löv för deponering är avfallstaxan 400 kr/ton och för kompostering 150 kr/ton (Svensson, pers medd, 1994).


Restprodukter från livsmedelsindustri


På gården Nya Hvarf komposteras potatisrester tillsammans med fastgödsel från svin, kogödsel och halm (Hårleman, pers medd, 1994). Materialet läggs direkt på marken i en sträng som är ca 1,5 m hög och 3 m bred. Under den första veckan som materialet komposteras vänds det en gång per dag. Under de följande veckorna sker vändning 1-2 ggr per vecka.

Vändning utförs med en speciell traktordriven kompostvändare som grenslar strängen. Materialet blandas, luftas och sönderdelas effektivt så att temperaturen stiger till ca 60øC under två dygn. Körhastigheten vid strängvändningen är 60 m/tim. Komposteringen pågår totalt i 6-8 veckor. Kompoststrängen täcks med en fiberduk för att bl a minska tillförseln av regnvatten. Under komposteringen minskar volymen med ca 50%. Den färdiga komposten sprids på vall efter första skörden.


Restprodukter från livsmedelsbutiker


I ett samarbete mellan Ekmaco AB, Mälarmark AB och ICA Partihandel kommer fyra livsmedelsbutiker i Uppsalaregionen att leverera restprodukter till lantbrukare (Gustavsson, pers medd, 1994). Verksamheten startade 1993 med en butik. Restprodukterna hämtas av lantbrukaren vid butiken. Under den första perioden har ca 1250 kg kompostfraktion tagits om hand per månad. Även andra återvinningsbara fraktioner som t.ex. våt plast har samlats in.

Komposteringen sker först i en mindre behållare med vändning 1-2 ggr/vecka. Därefter läggs materialet ut i en sträng, och efter några månader är komposten klar att använda. Förkomposteringen har inte varit möjlig att sköta tillräckligt rationellt p.g.a. de små behållarna. Vidare fungerar vändningen med lastare inte tillräckligt bra. Under detta första skede i projektet har även hanteringen i butiken utvecklats för att underlätta lagring och transport till lantbrukaren.


Källsorterad kompostfraktion från hushåll


På Vejborg gård utanför Hilleröd startades försök med kompostering av restprodukter från hushåll och trädgård 1989. Projektet genomförs i samarbete mellan lantbrukaren och Renovationssellskabet i Köpenhamn och pågår t o m 1994 (Glerup, pers medd, 1994). Ca 10 ton källsorterat material förpackat i säckar av plast eller papper tas emot per vecka från Köpenhamn och Albertslunds kommun. Källsorteringen har fungerat bra.


Stallgödselspridare på Vejborg gård med stående spridarvalsar och avskärmning för begränsning av spridningsområdet.


Materialet komposteras först i plansilos med luftningskanaler i botten för passiv luftning. Kompostfacken täcks med en presenning. Lika delar halm och restprodukter blandas och sönderdelas med en gödselspridare med stående spridarvalsar när kompostfraktionen läggs in i plansilon. En skärm bakom spridarvalsarna begränsar gödselspridarens spridningsområde. Gödselspridaren kan öppna tunna plastpåsar, men ej de grövre plastsäckarna. Strukturgivande material som papperspåsar och trädgårdsavfall påverkar kompostprocessen positivt. Materialet vänds varje vecka och efter 3-4 veckor är förkomposteringen färdig. Inledningsvis når temperaturen upp till ca 70øC.

Därefter läggs materialet i en sträng i 4-5 månader. Eftermognaden sker med en presenning över materialet och på en yta som inte är hårdgjord. Vid 1-2 tillfällen om året siktas den färdiga komposten med en inhyrd trumsikt. Arbetsförbrukningen är ca 8 tim per vecka för den fortlöpande skötseln. En lastmaskin och en gödselspridare används vid komposteringen. Lantbrukaren har under försöket fått 460 DKR/ton i ersättning. Komposten används på egna åkrar och kommunala grönytor. Den används inte till gräsytor då det finns risk att komposten innehåller glas.

Erfarenheterna från försöket visar att hanteringen kan underlättas om komposteringen sker på en öppen betongplatta istället för i fack. Det är då lättare att komma åt med maskiner och man får också en ökad flexibilitet för att klara ändrade avfallsmängder En strängvändare skulle underlätta skötseln, men det är oklart om det finns ett ekonomiskt utrymme för en sådan investering. För att våga genomföra investeringar är det viktigt att skriva fleråriga kontrakt med leverantören av restprodukter. Lantbrukaren påpekar att verksamheten inte får bli för stor utan måste anpassas till det övriga arbetet på gården.


Vejborg gård, Hilleröd Överst. Komposten eftermognar 4-5 månader i sträng. Nederst: Den färdiga komposten siktas med en inhyrd trumsikt 1-2 gånger/år.


I denna pilotstudie har plastpåsarna som använts vid insamlingen ställt till problem. I insamlingsledet har inte papperssäckarna uppfyllt de hygieniska kraven lika bra som plastsäckarna.

I Tidaholms kommun genomförs ett projekt med titeln "Stad & Land i samverkan" tillsammans med Movium. Inom detta projekt planeras en satsning som innebär att ca 4 900 hushåll ska kompostera sitt källsorterade hushållsavfall hos lantbrukare (Westermark, pers medd, 1994). Kompostfraktionen ska hämtas hos hushållen med 1-2 veckors intervall. För att förbättra insamlingen arbetar man med utveckling av ett komposterbart emballage.


Renat avloppsvatten för bevattning


På Gotland har man sedan 1980 använt biologiskt behandlat avloppsvatten för bevattning av vall, betor, stråsäd och oljeväxter (Malmqvist & Samuelsson, 1993). Man startade först bevattningen med avloppsvatten på försök. Under 1984- 86 permanentades och byggdes anläggningar ut efter goda försöksresultat. Idag bevattnas cirka 900 ha i byarna Stånga, Roma och Hemse.

Böndernas behov av bevattningsvatten på Gotland gjorde att man började tänka på avloppsvattnet som en resurs istället för ett kvittblivningsproblem. Genom att utnyttja avloppsvattnet för bevattning på åkrarna har man löst både avlopps och vattenfrågan på ett miljövänligt sätt utan recipientutsläpp och kemikalietillsatser. Markerna som bevattnas är normalt ganska torra och kräver bevattning av något slag. Beräkningar visar att skörden ökar med 10-15%. Konstgödsel används för att grödorna ska hålla lika hög kvalitet som tidigare. Näringsinnehållet i vattnet kan inte helt täcka behovet av gödning.

Ansvaret för bevattningen har en anläggningssamfällighet bestående av lantbrukare i varje by, som slutit avtal med kommunen om leverans av vatten. Avtalet reglerar både hur mycket vatten som kommunen är skyldig att leverera och hur mycket markägarna åtagit sig att ta emot. Varje by har en bevattningsanläggning som består av en biodamm med mekanisk-biologisk rening och en eller flera lagringsdammar med uppehållstider runt fem månader, längre under icke bevattningssäsong. Lagring i fem månader i utomhusbassänger medför att vattnet hygieniseras - bakterier dör och parasiter sedimenterar med det partikulära materialet. Vattnet är efter lagringen av god kvalitet och skulle klassas som "Med tvekan tjänligt" vid strandbad. Det innehåller i medeltal 2 mg fosfor och 9 mg kväve per liter.

Pumpstationer höjer trycket på ledningsnäten efter lagringsdammarna till en nivå som är anpassad till vattenspridarna ute på åkrarna, dvs 10-12 kilos övertryck (~1,0 MPa). För bevattningen används så kallade storspridare som kastar ut vattnet 25-60 meter. Metoden är känslig för vindavdrift och stort säkerhetsavstånd krävs för att undvika att vattnet sprids till omgivningen. Vissa problem uppstår ibland under sommaren med igensättning av spridarmunstyckena av alger som växer i dammarna. Detta medför att daglig tillsyn krävs under denna tid.

För att kontrollera om bevattningen påverkar grundvattnet tas prov i enskilda brunnar två gånger per år. Ingen förändring av vattenkvaliteten på grund av bevattningen har kunnat påvisas. Vid perioder med mycket kraftig nederbörd kan utsläpp till recipient erfordras. Samråd sker då mellan kommunen och länsstyrelsen om vilka mängder, vilket vatten, vilken vattenmängd och vid vilken tidpunkt utsläppet ska göras.

Anläggningskostnaderna för alla bevattningsanläggningarna inklusive 42 km ledningsnät ut till åkrarna var 14,2 Mkr 1986. Den vid samma tidpunkt beräknade kostnaden för en konventionell reningsanläggning var 16 Mkr.

Gotlands kommun står för skötsel och drift av dammarna, pumparna och ledningarna. Från början var planerna att bevattningsföreningarna skulle stå för elkostnader och skötsel av ledningarna, men på grund av sämre konjunktur och lägre priser på grödorna har bönderna begärt att kommunen ska stå för hela driften. För kommunen är driftskostnaderna trots detta betydligt lägre än vid konventionell avloppsvattenrening. Driftkostnaderna under första året (1986/87) var 170 000 kr/år medan konventionell rening beräknades medföra driftskostnader runt 1,3 Mkr.


Litteratur



Derr, D. A. & Dhillon, P. S. 1989. Minimizing the cost of leaf composting. Biocycle, April 1989.



Kluchinski, D. & Morgan, J. 1993. On farm leaf composting and mulching. BioCycle, March 1993. Malmqvist, P.A. & Samuelsson, A. 1993. Alternativ va- teknik - Exempelsamling. VA-FORSK rapport nr 1993-01. VAV.



Rynk, R. (ed.) 1992. On-Farm Composting Handbook. Northeast Regional Agricultural Engineering Service. Ithaca, New York.



Verville, R. K., 1994. Compost Team Coordinates Projects In Maine. RESOURCE, Juli 1994.



B Eliasson, 1994. Ingelsträde Höganäs.



E Glerup, 1994. Vejborg gård, Hilleröd, Danmark.



E Gustavsson, 1994. Ekhamns gård, Knivsta.



M Hårleman, 1994. Nya Hvarf, Tidaholm.



K Ling, 1994. Park och miljö, Höganäs kommun.



P Möller, 1994. NSR (Nordvästra Skånes Renhållnings AB), Helsingborg.



L Å Svensson, 1994. Lunds Renhållningsverk.



L Westermark, 1994. Tidaholms kommun.


Sidor