Kan vi ta tillvara och utnyttja det biologiska avfall som uppstår i samhället? I en nyutkommen skrift från Movium presenteras resultaten av en undersökning, där möjligheterna för en samverkan mellan stad och land studerats i fyra kommuner i Sverige. Beräkningar har utförts som visar om det biologiskt nedbrytbara avfallet går att omsätta på den åkermark som finns i anslutning till tätorterna.

Det finns idag en uttalad målsättning i många kommuner att se det organiska avfallet som en resurs snarare än ett problem. Denna trend är kanske i vissa fall ett resultat av den renhållningslag som gäller fr.o.m. 1991 och där det bl.a. sågs att "förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt ska ha upphört vid utgången av år 1993". Det finns dock ännu ej några riktlinjer fastställda av Naturvårdsverket som klargör vad som menas med "osorterat avfall".

Vidare sågs i lagen att återanvändning och återvinning av material måste öka och att allt avfall som lämnas till slutbehandling fr.o.m. 1994 sorteras i kategorier som möjliggör lämplig hantering. Kommunen åläggs att upprätta en avfallsplan med inventering av avfallsmängder och där planerna för den framtida hanteringen redovisas.

Renhållningslagen kommer att medföra, tillsammans med ändrade värderingar kring avfallshantering, att organiskt material allt oftare blir en av fraktionerna vid källsortering av bl.a. hushållsavfallet. I många kommuner uppmuntrar man lokal kompostering genom t.ex. informationskampanjer, subventionerade behållare och differentierade avfallstaxor. Man behöver inte gå längre tillbaka än 4-5 år i tiden för att i samma kommuners renhållningsstadga läsa att kompostering i hushållen av köksavfall var totalförbjuden!

Givetvis är det positivt att människor får ta större ansvar och göra en miljöinsats genom att källsortera avfallet. Källsorteringen har ju bland annat medfört det positiva att den totala avfallsmängden minskat. Kompostering har stora pedagogiska värden i förskolor/skolor som ett sätt att åskådliggöra kretsloppstanken, gärna kombinerat med odling i skolträdgårdar.

Man får inte glömma bort att om vi vill skapa ett mera fulländat kretslopp så bör naturligtvis stora delar av det organiska avfallet som genereras i tätorten föras tillbaka till åkermarken. Det är också viktigt att vi ute på landsbygden kan hitta system som gör att organiskt material kan tas om hand på plats och inte behöver ta vägen in till tätorten för behandling med onödiga transporter som följd.

I ett projekt finansierat av Forskningsrådsnämnden har Göran Nilsson, Movium, och Anna Lindberg, Jordbrukstekniska institutet, i fyra kommuner studerat förutsättningarna för samverkan mellan stad och land när det gäller organiskt restmaterial. De kommuner som utvaldes var Borlänge, Uppsala, Göteborg och Ystad. Dessa var tänkta att representera olika "typfall" med avseende på lokala förutsättningar.

Borlänge ligger i en region dominerad av skogsbruk och har en begränsad mängd åkerareal till förfogande för att utnyttja det organiska avfallet. Kommunen har legat långt framme när det gäller källsortering och icke- konventionell avfallshantering.

Uppsala medtogs som representant för en region i mellansverige med en relativt omfattande andel åkerareal men där förändringar i jordbrukspolitiken kan förväntas få jämförelsevis stor betydelse för hur åkermarken framtiden kommer att utnyttjas. Det finns motsättningar inom kommunen när det gäller synen på avfallshantering.

Man har en av Sveriges största och mest moderna sopförbränningsanläggningar, som gärna tar in all slags hushållsavfall i så stora mängder som möjligt. Samtidigt har det i Renhållarnas regi utvecklats en omfattande källsorteringsverksamhet där även en komposterbar fraktion sorteras ut för storskalig strängkompostering. F.n. är det ca 12000 hushåll som är engagerade i källsorteringen.

Göteborg utvaldes som representant för en storstadskommun. Det är uppenbart att åkermark är en bristvara när vi diskuterar samverkansmöjligheter mellan stad och land.

Ystad utvaldes som en extrem "åt andra hållet", kommunen ligger i ett utpräglat jordbruksområde vilket ger goda möjligheter att få till stånd lokala lösningar när det gäller avfalls- och avloppsfrågor.

Inledningsvis i projektet inventerade vi vilka slag och mängder av organiskt restmaterial som genereras i de olika kommunerna. I vissa fall kan man inhämta uppgifter på exakt uppmätta mängder men oftast får beräkningarna grunda sig på så väl underbyggda uppskattningar som möjligt. Till vår hjälp hade vi bl.a. en manual för beräkning av avfallsmängder utarbetad av Avfallsgruppen på Chalmers.

I varje kommun beräknade vi därefter hur stor areal åkermark som krävs för att på ett optimalt sätt utnyttja restmaterialet för odlingsändamål. Vi valde materialets fosforinnehåll som utgångspunkt. Fosfor är mer än andra näringsämnen en ändlig naturresurs. Fosforflödena är kalkylerbara, dvs. det finns oftast inga okända förlustvägar att ta hänsyn till. (Jämför kvävets svårbestämda gasformiga förluster.) Vidare är mängden fosfor i det organiska avfallet relativt sett stor jämfört med den totala mängden fosfor som tillförs den svenska odlingen.

Vi tog reda på hur stor areal åkermark som återfinns i cirklar med radierna 10, 20, 30 och 40 km från kommunens centralort. Beräkningar, som utförts vid Jordbrukstekniska institutet, visar att en fosforrik produkt (35 kg/ton ts) medger ett genomsnittligt transportavstånd på 4 mil från produktionsstället till användningen (och tillbaka). Då har hänsyn tagits till kostnader för lagring, transport och spridning. En produkt med lägre fosforinnehåll (10 kg/ton ts) medger ett genomsnittligt transportavstånd på 2 mil. Se även tabell 1.

Den beräknade tillgängliga åkermarken är exklusive den areal som behövs för spridning av stallgödsel. Vi beräknade med hjälp av statistik och uppskattningar av olika djurslags gödselproduktion den genomsnittliga mängden producerad stallgödsel per hektar inom de olika kommunerna. Vi antog att djurhållningen följde samma mönster även när vi gick utanför kommungränsen för att avlägsna oss som mest 4 mil från centralorten.

Vi räknade med en årlig stallgödselgiva (träck + urin) på 20 ton/hektar. För det organiska avfallet räknade vi med en årlig giva på 20 kg fosfor/hektar.

Några av de resultat som framkom i studien redovisas i tabell 2. Beräkningarna visade att i Borlänge och Ystad kan det organiska avfallet ges utrymme på åkermark inom en mils avstånd från centralorten, även sedan areal för stallgödselspridning tillgodosetts. I Uppsala krävs areal även mellan 10 - 20 km för att sprida avfall med fosforgiva motsvarande 20 kg/ha.

Inte helt oväntat är samverkan stad/land på avfallsområdet betydligt svårare att genomföra i Göteborg. Varje invånare "disponerar" endast 0.008 ha åkermark, jämfört med Ystad där det går 1 ha åkermark på varje Ystadbo.

Tänker vi oss en cirkel med 4 mils radie från Göteborgs centrum har vi endast klarat av att få ut ca 80% av det organiska avfallet enligt våra beräkningar. I realiteten är siffran ännu lägre eftersom vi har bortsett från att det tillkommit t.ex. hushållsavfall från ytterligare ett tiotal kommuner när vi är 4 mil från Göteborgs centrum.

Hur kan man då undvika att Göteborgs kommun blir en "fosfordeponi"?

För att se på olika möjligheter måste man först klargöra mängder av de olika avfallsslagen. Räknat på torrsubstans utgörs ca hälften av det organiska restmaterialet av rötat slam från Ryaverket. Under förutsättning att vi inom överskådlig framtid "får dras med" nuvarande system för avloppshantering måste det givetvis vara en viktig utgångspunkt att få detta slam så rent att lantbruket accepterar slamspridning på åkermark (se tabell 3). En stor del av slammet deponeras idag i bergrum.

Även om slammet framöver uppfyller de krav som uppställs är mängderna så stora att även andra lösningar får diskuteras. Det återstår då spridning inom tätorten. En del av "överskottet" kan kanske spridas på de ca 15 hektar oanvänd åkermark som finns i Göteborgs kommun och mark längs trafikleder, för att utnyttjas t.ex. för energiskogsodling.

Den näst största andelen organiskt restmaterial i Göteborgs kommun är hushållens komposterbara avfallsfraktion. P.g.a. den begränsade åkerarealen är det inte realistiskt att sikta på att denna fraktion utnyttjas som resurs för odling på åkermark. Istället bör målet vara att i största möjliga utsträckning få det organiska avfallet i kretslopp inom stadens hank och stör.

En annan möjlighet är att satsa på export av t.ex. kompost så att överskottet i Göteborgs-regionen minskar. (Renhållningsverket driver en av Sveriges största komposteringsanläggningar där framförallt parkavfall och avfall från livsmedelsindustrier komposteras.) Detta medför en ökning av transportarbetet. Dessutom krävs det att en marknad etableras. Konkurrensen är stor av bl.a. olika torvbaserade jordförbättringsmedel. Det är osäkert om kompostprodukter kan konkurrera då transportkostnader ska inräknas i konsumentpriset.

Att etablera en marknad är givetvis också en förutsättning för att vverhuvudtaget få ut tätortens organiska restmaterial i odling. Finns inte intresse bland lantbrukarna eller andra motiv, t. ex. ekonomiska, lär det bli svårt att etablera samarbete enligt de principer som varit utgångspunkten i vårt arbete. I ett kortare tidsperspektiv kanske det därför ligger främst i samhällets intresse att utveckla system som ekonomiskt och praktiskt tillåter det organiska avfallet att cirkulera i högre grad än vad som nu är fallet. I ett längre tidsperspektiv är det viktigt även för jordbrukets del att satsa på kretsloppslösningar för att minska förlusterna av viktiga ändliga växtnäringsämnen.

Ett kretsloppsinriktat samhälle kan låta som en behjärtansvärd målsättning men på vågen kan man möta svåröverstigeliga hinder. Man måste tillägna sig kunskap om de lokala variationerna och förutsättningarna. Att visa på detta var ett av målen med vårt FRN-projekt.