Bildning av lustgas har omnämnts som ett möjligt miljöproblem vid behandling av organiskt material, t. ex. vid kompostering (se Biologik nr 7/94!) Kraven på ökad kväverening vid de kommunala avloppsreningsverken har också aktualiserat lustgasproblematiken: finns det risk för att lustgas bildas istället för ofarlig kvävgas vid denitrifikationsprocessen?

I en artikel med rubriken "Reningsverk och lustgas?" i tidskriften Cirkulation, nr 6/94, presenteras resultaten av en undersökning som utfördes vid 12 reningsverk under 1992 och 1993. Artikeln har skrivits av Berndt Björlenius vid Stockholm Vatten AB. Reningsverken valdes ut för att täcka skillnader i storlek, ålder och processtekniska lösningar. Äldre verk i Stockholm jämfördes med moderna reningsverk i södra Sverige. Halten lustgas mättes kontinuerligt i luften från olika processdelar i reningsverken. Mätningarna koncentrerades efterhand kring biosteget.

Mätningarna visade att lustgas främst förekom i biostegets luftade bassänger. Koncentrationen var vanligen lägre än 10 ppm. Jämförde man lustgashalten med mängden inkommande kväve till reningsverket visade det sig att kväveförlusterna genom lustgas i genomsnitt uppgick till 0.15%. De nyare verken hade lägre utsläpp än de äldre verken. Detta beror på att moderna anläggningar har separerade bassängdelar för nitrifikation och denitrifikation samt att de har ett förbättrat luftningssystem som säkerställer syrehalter större än 2 mg 02/l i luftningen. I nyare verk var kväveförlusterna via lustgas 0.05%, i äldre verk 0.25%.

Björlenius påpekar i artikeln att reningsverkens bidrag av lustgas är försumbara jämfört med de naturliga biologiska processerna i mark, sjöar och vattendrag. Beräkningar visar att lustgasutsläppen från alla svenska reningsverk medför att ca 100 ton lustgaskväve per år släpps ut. Detta motsvarar ca 1% av de naturliga utsläppen.