Genom att sprida avloppsvatten i energiskog kan man uppnå många positiva effekter. Samtidigt som avloppsvattnet renas växer energiskogen så det knakar. Det är en förnyelsebar energikälla som efter avverkning kan nyttjas i förbränningsanläggningar, där den kompletterar användningen av andra inhemska bränslen som skogsflis och torv. Nedan beskrivs två existerande anläggningar där avloppsvatten respektive lakvatten från en deponi renas i energiskog.

Energiskog är en vattenälskande gröda som också kräver mycket näring för att växa bra. Avloppsvatten kan därför med fördel spridas i energiskog. Eftersom näringen från avloppsvattnet nyttjas behöver inte energiskogen gödslas med handelsgödsel och kostnaderna för både avloppsvattenreningen och produktionen av energiskog kan därför hållas lägre än normalt. Det är inte bara avloppsvatten som passar bra, utan även andra näringsrika substanser som lakvatten från deponier, slam och aska från förbränning.

Givetvis förutsätter användningen att innehållet av tungmetaller, organiska föreningar och andra gifter ligger på en acceptabelt låg nivå. Från och med 1 januari 1995 skärps kraven på tungmetallhalten i slam som skall spridas på åkermark enligt en ny kungörelse (se tabell 1). Sverige blir därmed ett föregångsland på detta område. De värden som tillåts inom EU och USA ligger betydligt högre enligt en färsk sammanställning från Forskningscentret for Skov & Landskab i Danmark: "The Use of Sludge in Forestry and Agriculture" (Morsing, 1994).

Att säkra hygienen i den här typen av anläggningar är ett viktigt kapitel. De naturliga förhållandena i marken gör att bakterier och virus dör efter en tid, som kan sträcka sig från dagar till ett par månader. Trots detta måste säkerhetsåtgärder vidtas så att inte smittspridning sker. Det område där avloppsvattnet sprids bör hägnas in för att hindra barn och vuxna från att komma i direkt kontakt med avloppsvattnet. Dessutom är ytbevattning att föredra framför bevattning med spridare som kan sprida smitta med luftburna vattendroppar (s.k. aerosoler). Anläggningarna i Kågeröd och Rönneholm (exempel nedan) ligger i anslutning till ett reningsverk respektive en deponi och de är därmed inhägnade. Däremot tillåter inte de topografiska förhållandena ytbevattning, utan man har i bägge fallen valt att bevattna med spridare.

Kågeröd är ett mindre samhälle i västra Skåne (Svalövs kommun) med 1500 invånare. Reningsverket tar emot avloppsvatten från dessa personer och från ARLA:s stora mjölkpulverfabrik med en belastning som motsvarar 6-7000 personekvivalenter. Avloppsvattnet renas mekaniskt genom en första grövre rensning, samt biologiskt i en damm där luft pumpas ner i vattnet och aktiverar den biologiska nedbrytningen av organiskt material. Som ett tredje steg renas det kemiskt.

Sedan sommaren 1992 sprids en del av vattnet i energiskog (Salix) strax intill. Vattnet renas mekaniskt och biologiskt i reningsverket som tidigare, men istället för den kemiska reningen leds vattnet till Salix-odlingen. I princip skulle avloppsvattnet kunna spridas direkt efter den mekaniska reningen. Det biologiska reningssteget fyller dock en funktion, eftersom vattnet där hygieniseras och kvävet omvandlas till ammonium och nitrat som är lätt tillgängligt för växterna.

Under 1993 och 1994 har olika mängder vatten spridits (från 2-12 mm/dygn) för att testa hur mycket vatten som maximalt kan tillföras Salix och vilken bevattning som ger högst skörd. Dessutom har olika sorters Salix testats. Vattnet har spridits under växtsäsongen (april till november) via fasta sprinklers i rutor som är 900 m2 stora. En av rutorna har ej bevattnats, utan sparats som kontrollruta.

Med jämna mellanrum har prover tagits från tillfört avloppsvatten, mark, växtdelar samt dräneringsvatten Proverna har analyserats kemiskt med avseende på näringsinnehåll och tungmetallhalter. Under 1993 reducerades kväve, fosfor och organiskt material (s.k. BOD) med 90-95%. För kvävets del är det betydligt bättre än vad reningsverket kan åstadkomma. Om försöket fram till 1997 visar goda resultat planerar Svalövs kommun fortsatt verksamhet genom att utöka arealen energiskog till 20 hektar. Det är tillräckligt för att klara av hela mängden avloppsvatten från reningsverket. I en fullskalig verksamhet kommer de näringsämnen som kommunens invånare lämnar till reningsverket så småningom att kunna återföras som energi från den producerade energiskogen.

Rönneholms deponi tar emot hushållsavfall från 50 000 personer i tre kommuner samt avfall från livsmedels- och mekanisk industri i området - totalt ca 30 000 ton/år. Deponin anlades i början av 1940-talet på en 22 hektar stor mosse. År 1980 förklarades området som mycket känsligt för föroreningar och krav ställdes på uppsamling av lakvattnet från deponin. Provtagningar visade mycket låga föroreningsvärden och man ville därför pröva en alternativ reningsmetod istället för att transportera lakvattnet till reningsverket i Eslöv.

Den reningsanläggning som anlades vid Rönneholm består av en uppsamlingsdamm för lakvattnet där slam sedimenterar. I denna damm lagras vattnet under vintern. Från april till november leds vattnet till en bevattningsdamm varifrån det pumpas ut i ett sprinklersystem med 225 fasta sprinklers som sprider vattnet över 4 hektar energiskog (Salix) och gräsmark som planterats längs sluttningarna av deponin. Överskottsvattnet samlas upp i ett dräneringssystem och leds tillsammans med lakvatten från deponin åter till uppsamlingsdammen.

Beroende på vädret har den årliga bevattningen pendlat mellan 180 och 3 300 mm, vilket i medeltal gör 4-19 mm/dag, inklusive nederbörden. Denna höga bevattning har kunnat hållas eftersom överskottsvattnet samlas upp och det inte finns någon risk för läckage ut i omgivande mark. I takt med att Salix-plantorna växt till sig har de tagit upp mer och mer vatten och sedan 1988 har inget överskottsvatten registrerats.

Lakvattnets innehåll av kväve har minskat från 200 mg/liter vid starten år 1981 till nuvarande 40-50 mg/liter, vilket är ca 75%. Förutom upptaget i växterna avgår en del av kvävet troligen som kvävgas genom denitrifikation.

Gräset skördas varje år och ger 10-14 ton torrsubstans/hektar. Salixen har däremot växt relativt dåligt, troligen beroende på fattig jordmån, men också därför att lakvattnet innehåller alltför lite fosfor. För att öka produktionen måste man på sikt kompletteringsgödsla med fosfor.

Det här är ett mycket billigt och enkelt system. Kostnaden vid anläggningen 1986 var 600 000 kronor och driften beräknas till 10-15% av den kostnad som en konventionell lösning med ledningar till reningsverket skulle ha kostat. Förutom att systemet fungerat bra till en låg kostnad döljer de höga Salix-plantorna deponin och förbättrar landskapsbilden - ytterligare en viktig effekt!

För mer information kontakta:

Kenth Hasselgren, Svalövs kommun, 268 80 Svalöv. Tel: 0418-551 14; Fax: 0418-550 90.