Detta nummer av Biologik får karaktären av ett temanummer om kretsloppsanpassad avloppsbehandling. Allt fler börjar leta efter alternativ till de konventionella behandlingssystemen. Skälen kan var strikt ekonomiska, man riskerar att få betala höga kostnader för att möta nya krav på t. ex. kvävereduktion. Eller att det blir dyrt att dra nya ledningar i områden långt ifrån tätorten vid exploatering för bebyggelse.

Men många ser naturligtvis också miljö- och resursanvändningsskäl för att fundera i nya tankebanor. Man kanske kan utnyttja innehållet av t. ex. kväve och fosfor som en växtnäringsresurs för återföring till odling? Visserligen ansamlas en stor del av fosforn i slammet vid traditionell reningsteknik men vi känner till de uppenbara problemen att cirkulera fosforn tillbaka till odling. Vi belastar slammet med föroreningar och fosforn hamnar i svårtillgänglig form vid fällningen med olika kemikalier.

En väg att gå är att låta naturen sköta reningen genom dammar och våtmarker. På detta sätt återför vi kanske inte så mycket växtnäring till odlingen men det kan finnas andra positiva aspekter att ta fasta på. Gabriella Lönngren berättar i sin artikel bl. a. om våtmarksprojekten i Tidaholms kommun. Markerna har utvecklats till ett av de bästa fågelområdena i Skaraborgs län (näst efter Hornborgasjön, förstås...) De utgör ett positivt inslag i landskapsbilden, kan utnyttjas som rekreationsområde och därmed påtagligt åskådliggöra för allmänheten att det är viktigt att tänka på "källsorteringen" i avloppet.

I Birgitta Johanssons artikel beskrivs Östhammars kretsloppsverk. Där är syftet att tätort och landsbygd ska ingå i samma kretsloppssystem. Olika lösningar diskuteras, ett av de mera påtagliga för att öka näringsutnyttjandet är att införa urinseparering.

Men det finns naturligtvis många hinder innan vi vid horisonten kan se systemlösningar som får stor och generell betydelse. Risk för spridning av patogener är ett problemområde som noga måste beaktas och där det behövs mycket forskning.

Ett annat hinder är vår vilja att skapa rena kretslopp för att tillmötesgå lantbrukets krav. Vill vi att växtnäringen i våra avlopp ska cirkuleras får vi se till att spillvattnet inte förorenas med t. ex. tungmetaller. Olle Pettersson ger i sin artikel en lägesbild av den kunskap vi har om tungmetaller och deras uppträdande i miljön.

Viktigast av allt är kanske ändå att förändra attityder. Hur kan vi få människor att intressera sig för vad som händer "på andra sidan toalettstolen"? Boende i ekobyar i all ära - men hur påverkar vi attityder och utvecklar tekniska lösningar så att även den stora delen av befolkningen i våra tätorter motiveras i förändringsarbetet?