Det sjuder av idéer till alternativ rening av avloppsvatten - både från enskilda hushåll och från reningsverk. Och intresset från kommunerna växer för att iscensätta dessa idéer i konkreta lösningar. I början av maj samlades ett trettiotal personer från olika delar av Sverige i Tidaholms kommun för att lära mer om vad det finns för alternativ till dagens sätt att rena avloppsvatten. Det var Movium, som i nära samarbete med Tidaholms kommun, forskare och konsulter på området, ordnade denna kurs.

I Skaraborgs län, liksom på många andra platser i Sverige är vattendragen mycket näringsrika Skaraborgs vattendrag når havet efter att ha passerat Vänern och Göta älv och hälften av den tillförda kvävemängden i Västerhavet beräknas komma från Göta älv. Det mål, som riksdagen satt upp, om att halvera den belastning på havet som kommer från människoskapade källor kommer inte att kunna nås till 1995. Mycket återstår att göra.

I ett sådant intensivt jordbruksområde som Skaraborgs län utgör jordbruket den största boven i dramat när det gäller tillförsel av kväve och fosfor till vattendragen, visar en undersökning som Länsstyrelsen i Skaraborg gjort. Men i genomsnitt för hela Sverige bidrar kommunala reningsverk och enskilda hushåll också med en stor del. När det gäller fosfor är den största källan enskilda avlopp från de drygt i miljoner personer som bor i glesbygd. Den här kursen berörde inte åtgärder i jordbruket, utan vi koncentrerade oss på avloppsvatten. Det finns en rad alternativa metoder att ta till när de konventionella inte är tillfredsställande.

Två synsätt för att rena avloppsvattnet och minska mängden näring ut i vattendragen kan urskiljas. Antingen försöker man bli kvitt näringen genom att kvävet omförs till kvävgas i den s. k. denitrifikationsprocessen och genom att fosfor sedimenteras. Fosforn i det sedimenterade slammet kan tas tillvara, men man har gått miste om kvävet. Både fosfor och kväve är växtnäringsämnen och det är bättre att återföra näringen till odlingsmark där nya livsmedel kan produceras. Detta kretsloppstänkande förordas av många. För att det skall vara möjligt måste näringen tas tillvara så nära källan som möjligt och helst i koncentrerad form, t.ex. genom att toalettvatten separeras från bad-, disk- och tvättvattnet redan i huset. Men man kan även tänka sig att bevattna med avloppsvatten på sådana grödor som kräver mycket vatten, som i exemplet Österäng nedan.

Att rena avloppsvattnet i dammar innebär framförallt kvittblivning av näringsämnena. Men det finns exempel i varmare klimat, t. ex. Florida i USA, där vattenväxter som andmat och vattenpest odlas i dammarna och skördas. Vattnet kan även renas i våtmarker, där växter som kaveldun, sjösäv, vass och jättegröe trivs. Dessa kan skördas maskinellt eller betas av kor, får och hästar. Det är en förutsättning för att fåglar och andra djur skall trivas i våtmarken och för att den inte skall växa igen.

I Danmark är det mycket vanligt att avloppsvatten från mindre byar renas i rotzonsanläggningar. Vattnet flödar då igenom en grusbädd med tät botten och planterade växter. Erfarenheter från användning av rotzonsanläggningar visar att materialet i bädden bör vara relativt finkornigt och att vass är bästa vegetationen eftersom dess stora rotstockar effektivt transporterar ned syre i bädden. För att denitrifikationen skall fungera bra kan man anlägga två eller flera bäddar där vattnet passerar växelvis så att den tomma bädden med jämna mellanrum luftas. Det gäller att dimensionera rotzonsanläggningen så att vattnet inte rinner på ytan och det inte bildas kanaler i bädden.

Infiltrationsvåtmark innebär att lämplig mark planteras med t.ex. vass och att vattnet som påförs infiltrerar ned till grundvattnet. Vid Universitetet i Linköping (Tema Vatten) har infiltrationsvåtmark med jättegröe studerats. Det finns ett flertal anläggningar i drift i Tyskland, Belgien och Holland. För att få till ett kretslopp av dessa system måste växterna skördas.

Men avloppsvatten eller slam från reningsverk och enskilda hushåll kar även spridas direkt på jordbruksmark - t. ex på grödor som används för energiproduktion. I nr 2/94 av Biologik beskrev Ulrika Geber ett försök där energigräs bevattnas med avloppsvatten, skördas och rötas till biogas.

I en rapport utgiven av VA-Forsk har möjliga metoder för att behandla avloppsvatten delats in i tre grupper:

I System med ytvattenflöde

a. Damm med vegetation som är flytande eller lever under vattnet

b. Våtmark med vassbildande vegetation

II System med horisontellt flöde i markprofilen Rotzonsanläggning

III System med vertikalt flöde i markprofilen

a. Infiltrationsvåtmark (periodiskt översvämmad)

b. Bevattnat jordbruk (ej översvämmat)

En rad exempel på alternativa avloppslösningar finns runt om i landet och på denna kurs besökte vi några i Skaraborgs län.

Lars Westermark, som är projektansvarig för Stad och Land-projektet i Tidaholms kommun, inledde kursen med orden: "Tidaholms kommun har gjort en överenskommelse med fåglarna i kommunen om att söka inspirera allmänheten till ett kretsloppstänkande". Det tar sig konkret uttryck vid reningsverket i Tidaholm, där avloppsvattnet efter mekanisk, kemisk och biologisk rening släpps ut i tre biodammar och en efterföljande naturlig våtmark.

Kommunens del i överenskommelsen med fåglarna består av två fågeltorn, där allmänheten har möjlighet att njuta av det rika fågellivet i dammarna. Fåglarna å sin sida håller sin del av avtalet och i dammarna finns 10-12 arter, bl.a. smådopping, knipa, svarthakedopping, sothöna och rörsångare. Ett sångsvanpar häckar också mellan två av dammarna. De trivs eftersom tillgången på föda är stor - det finns gott om både insekter och växter och ingen fisk i dammarna som konkurrerar om födan. I fågeltornen kommer informationstavlor att hängas ut och ett mindre område skall iordningställas där skolklasser och dagisgrupper kan utföra egna experiment.

Dammarnas yta är drygt 4 hektar. Den naturliga våtmarken - en s.k. madmark - sträcker sig i ett bälte om 380 hektar längs ån Tidan, varav 12 hektar (Sandbergsmaden) nyttjas för att rena avloppsvattnet. I våtmarksområdet har totalt 180 fågelarter noterats. Hela våtmarksarealen användes tidigare som betes- och fodermark för traktens bönder. För att främja fågellivet och hindra igenväxning krävs ånyo betning, vilket kommer att ske med nötkreatur på lämpliga avsnitt.

Biodammarna har nyttjats sedan 1955 för att öka reningen av avloppsvattnet. I reningsverket reduceras 90% av fosforn och 30% av kvävet. Den genomsnittliga uppehållstiden för vattnet i dammarna är 6 dygn. Under denna tid renas ytterligare 5.8 ton kväve och 0.5 ton fosfor. Kvävet omsätts i huvudsak till kvävgas genom denitrifikation, vilket till största delen sker under sommarhalvåret. Från maj-oktober renas 33% av kvävet, medan endast 6% renas under vinterhalvåret. Fosforn avsätts genom sedimentation i dammarna. Sedan våren 1994 passerar vattnet även Sandbergsmaden innan det rinner ut i Tidan. Beräknad reduktion där är ytterligare 8.7 ton kväve och 75 kilo fosfor. För att kontrollera hygienen kommer Veterinärhögskolan i Skara att ta prover på vattnet.

Lantbrukare Olof Jansson agerar, tillsammans med sina fem bröder, avloppsentreprenör för byn Österäng i Götene kommun. Avloppsvattnet från byns 90 personer pumpas efter slamavskiljning till en lagringsdamm på bondens mark. Dammen har en yta på 3 500 m2 och den rymmer 12 000 m3. Däri lagras vattnet under vinterhalvåret och sprids ut i energiskog på sommaren. Det är en gröda som både kräver mycket vatten och näring för att växa bra. Vid full belastning kommer 70 kg kväve/hektar och 20 kg fosfor/hektar att spridas varje år, vilket är något mindre än normala gödslingsgivor för energiskog.

Från dammen pumpas vattnet ut i fördelningsdiken och översilar fältet genom rör, vilka är inbyggda i fördelningsdikenas vallar. Fältet lutar 1 meter på 300 meter för att vattnet skall spridas ut jämnt. Vattningen sker en gång per vecka med automatik och vid varje vattningstillfälle kommer 10 mm vatten att spridas. För att inte vattnet skall rinna igenom marken alltför snabbt är dräneringsrören igensatta. Den här s.k. ytbevattningen är vald framför sprinklerbevattning för att undvika smittspridning vilket annars kan ske med vindspridda vattendroppar. Hela fältet är dessutom omgärdat med stängsel. Det hindrar dels drunkningsolyckor och smittspridning genom direktkontakt med vattnet, dels stoppar det viltet från att äta upp energiskogen.

Lantbrukaren har investerat 400 000 kronor i anläggningen, varav 170 000 kronor är bidrag till jordbrukets omställning. Götene kommun kommer årligen att betala 49 000 kronor för drift och underhåll av anläggningen. Det motsvarar de kostnader som kommunen skulle haft om man investerat i en konventionell reningsanläggning - typ markbädd. Hela anläggningen tar 12 hektar i anspråk, varav energiskogen 7 hektar. Under 1993 anlades damm och fördelningsdiken samt planterades energiskogen och i sommar kommer marken att börja bevattnas.

Anläggningen är föremål för ett forskningsprogram, som bl.a. innebär provtagning av grundvatten. Det utförs av avdelningen för ekologi och miljövård vid Sveriges lantbruksuniversitet. Länsstyrelsen kommer även all göra en mer omfattande kontroll av anläggningen än vad som är normalt.

Dessvärre är det många gånger svårt att omsätta goda idéer i praktiken. Men vad är det för något som hindrar? Efter diskussion i små grupper under kursen framkom fyra aktuella problemområden: hygieniska aspekter, attityder, ekonomi och brist på renings- och återvinningskrav.

Att kunna trygga hygienen är givetvis oerhört väsentligt. Anledningen till att reningsverken byggdes var ju att bli kvitt smutsen i städerna. Idag är Sverige bland de främsta länderna när det gäller hygien och nya lösningar får inte vara sämre ur den synvinkeln än de vi har idag. För all ta kål på parasiter, bakterier, virus med flera smittspridare kan avloppsvattnet hygieniseras på olika sätt. Det kan t.ex. bestrålas med UV-ljus. Avskiljt slam kan rötas eller blandas med kalk. Kalkinblandning gör att slammet blir basiskt och vid pH över 12 överlever inte smittspridande mikroorganismer.

De flesta smittoämnen som hamnar ute i naturen dör inom ett halvår eftersom de inte klarar av den miljön - de tål inte solljuset och temperaturen och konkurreras ut av andra mikroorganismer. Lagring av avloppsvatten i dammar och spridning av slam på mark ger därför en effektiv avdödning. Men i vårt klimat har det gjorts mycket få studier på vad som egentligen händer med olika smittoämnen i naturen och hur lång tid de överlever. Mer kunskap krävs för att kunna ge tillförlitliga regler.

De främsta riskerna för smittspridning är dels via direkt kontakt - t.ex. att ett barn trillar i en damm - och dels via spridning i luft då vattnet eller slammet sprids. Därför skall man undvika att sprida avloppsvattnet med sprinklers. Om spridning sker på det sättet bör spridningstrycket vara lägre än normalt och bevattningen ske på natten.

Thor-Axel Stenström från Smittskyddsinstitutet gör nu en utredning om de hygieniska riskerna för olika typer av anläggningar och kommer i en rapport för Naturvårdsverkets räkning att redogöra för sina synpunkter. Rapporten kommer ut under hösten 1994.

Ett stort hinder för att nya lösningar skall genomföras är en negativ attityd bland politiker, tjänstemän, de som anlägger och sköter anläggningarna eller allmänheten. Det kan vara ett uttryck för ovilja till förändring, men också brist på kunskap och kanske framförallt brist på information. För att få gehör för en ny idé måste alla parter bli informerade. Det räcker inte att informera allmänheten. Inte minst viktigt är det att personalen inom den egna kommunen är medveten om konsekvenserna och nyttan av förändringen. En oinformerad och skeptiskt inställd slamsugningsentreprenör sprider lätt sin inställning bland allmänheten, vilket hindrar ett bra genomförande. Det är också viktigt att tänka på hur man för ut ett budskap och göra det begripligt för dem som skall ta del av det. Det gäller inte minst forskare.

Å andra sidan ger öppna lösningar som allmänheten har tillgång till, t.ex. våtmarkerna vid Oxelösunds reningsverk, en ny typ av miljökontroll som allmänheten står för. Om någon hittar en död groda vid våtmarken kan det ge snabb feedback till ansvariga vid reningsverket via lokaltidningar.

Ekonomiskt hållbara alternativ är nödvändig. Dessvärre ger inte miljövinster utdelning i form av penningintäkter. För att utöka kunskapen om olika alternativ behövs det nu utvecklingsprojekt på kommunal nivå där nya idéer testas i full skala. Pengar för att anlägga, följa upp och utvärdera sådana projekt kan sökas från olika håll: Naturvårdsverkets "ny-teknik stöd", NUTEK, Kommunförbundet, VA-Forsk, LRF m. fl. Eventuellt har även länsstyrelserna pengar, som kan sökas lokalt. En stod del av de pengar som forskningsråden har tillgång till sänds numera till EUs fjärde ramprogram och måste därför sökas via Bryssel. Den nybildade s.k. Miljöstrategiska fonden (MISTRA), som förfogar över löntagarfondspengar, formar under våren 1994 en strategi för att kunna prioritera ansökningar.

Sist men inte minst måste skärpta krav ställas från myndigheter för att främja utvecklingen av nya lösningar. Naturvårdsverkets krav på reningen av avloppsvatten är idag mycket modesta. De föreskriver 90% reduktion av fosfor och organiskt material och uttalar att det är önskvärt att näringsämnena återvinns. Peter Ridderstolpe och Kretsloppsverket i Östhammar har formulerat skärpta och mer relevanta mål för reningen - något som de kallar ett nytt "miljöindex". Detta miljöindex innebär att utsläppen skäll redovisas i mängder istället för i halter, vilket innebär högst 0.1 kg fosfor och högst 2.5 kg kväve räknat per person och år. Dessutom vill man att 70% fosfor, 50% kväve och 50% kalium skall återvinnas till odlingsmark.

Det kan bli aktuellt att differentiera kraven beroende på förutsättningarna i ett område. T.ex. bör högre krav ställas på små samhällen och ny bebyggelse än vad som är möjligt att åstadkomma vid sanering i befintlig bebyggelse. Däremot bör man inte specificera vilka tekniska lösningar som skall väljas. Det leder bara till att man låser sig till ett par alternativ. Nej - största möjliga flexibilitet bör eftersträvas vid val av metoder - bara de når upp till ställda krav!

Lars Westermark, Tidaholms kommun, 522 83 Tidaholm. Tel: 0502/160 00.

Rolf Larsson, Jordbruksverkets vattenenhet, Box 224, 532 23 Skara. Tel: 0511-265 89.

Pettersson, O. 1992. Kretslopp i odling och samhälle. Sveriges lantbruksuniversitet, Aktuellt nr 408. SLU Info/Försäljning, Uppsala.

Wittgren, H. B. & Hasselgren, K. 1992. Naturliga system för avloppsrening och resursutnyttjande i tempererat klimat. VA-Forsk, rapport nr 1992-15. Svensk Byggtjänst, Solna.