movium.slu.se

movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 3

Staden är död – leve staden!

Publicerad 2 december 2013

Stad. Vad tänker du när du läser ordet Stad? Vilka mönster följer gatorna, hur ser vägarna ut? Vilka estetiska ideal har format husen och byggnaderna? Vilka färdmedel använder människor för att ta sig fram och – inte minst viktigt – vilka är de, människorna du ser?

 

Sverige är idag ett genomurbaniserat land. Överallt finns infrastruktur, tillgänglighet. På landsbygden finns espressobarer. I stan florerar flanellskjortor. Mindre orter lägger ”stad” till sitt namn för att addera urbana vibbar. Stadsdelar ges namn som innehåller ordet stad för att öka sin attraktivitet.

 

Ändå vet vi instinktivt vad som är stad och vad som är landsbygd. Vi vet vad som är en stads centrum och periferi. Vi ser det på arkitekturen. Vi ser det på människorna som bor där. Det är egentligen inte instinkt, även om det kan kännas så. Det är vad samhällets normer lärt oss.

Idag, i tider när förtätningens lov sjungs, är innerstadens ideal rådande. Det är innerstad som är ”stad” när vi planerare pratar om stad. Stadskaraktär. Urbana kvalitéer. Vi vet vad det är. Det är den traditionella, europeiska storstadens stadsplan och arkitektur. Caféliv och shopping, torg och nästan enbart sten på marken.

 

Det är vad journalisten och aktivisten Jane Jacobs hyllade redan på 1960-talet. Det är den typ av småskaliga områden som urbanteoretikern Richard Florida menar lockar den kreativa klassen. Det är den stadens renässans som arkitekten Richard Roberts menar ska eftersträvas så att Storbritanniens städer ska utvecklas till att bli trygga, vitala och vackra.

 

Dessa stadsplaner lyfts fram som goda stadsplaner. De är bilden av god stad. I centrum – både det geografiska, det intellektuella, det politiska, det ekonomiska – skapas modellen för god smak.

 

Planerna omtalas som tidlösa, naturliga och framförallt neutrala. De omtalas som något som alla vill ha. Det är en retorik med ambitionen att avpolitisera stadsplanering.

 

När dessa städers offentliga rum konstruerades var de långt ifrån neutrala. De var till för några få. Kvinnor hade ingen plats där. Inte heller arbetare, immigranter, personer med avvikande sexuell läggning, barn. Förespråkare värnar idag ett offentligt rum som aldrig funnits. De idealiserar en typ av offentligt rum som rimmar väl med ett innerstadsideal. De mer perifera, odefinierade platserna, som var dessa andra människors – en majoritet av stadens invånare – platser, förminskas och osynliggörs. Det är torget som vinner över bakgatan, promenadparken som vinner över ödetomten, i slaget om vems preferenser och identitet som ska manifesteras i det monument över vår historia och samtid som kallas stad.

Diskursens makt ska inte underskattas.

 

I dagens jämlika Sverige kan vi inte prata om grupper av människor som mindre värda. Däremot kan vi – vi som är samhällets norm – säga att stadsdelar och områden är dåliga. Och med de orden samtidigt värdera de personer – de andra – som bor där. Och vi kommer undan med att säga att det är det utsatta området som är dåligt, och behöver inte hantera att det är samhället och planeringen av res- ten av staden som har förorsakat områdets status.

 

Det storskaliga misstros. Det är områden med fristående flerfamiljshus som när de byggdes hade ambitiösa sociala och demokratiska intentioner. När stadsplaneraren Uno Åhrén och hans kompanjoner introducerade modernismen i Sverige var det med ett rättvisare samhälle i tanken. Miljonprogramsområdena byggdes senare för medelklassens kärnfamiljer som flyttade dit direkt från landsbygden i det sent urbaniserade Sverige.

 

Nu bor det andra än medelklassen i miljonprogramsområdena. De har lämnat till förmån för lägenhet i innerstad eller villa utanför stan.

 

Idag känner vi miljonprogrammets stadsbyggnadsideal som förort. Och vi vet alla hur det ser ut. Bilden är så stark att även stadsdelar karaktäriseras som förort enbart på grund av sin arkitektur – och även de sociala problem som förknippas med ”förort”, som segregation och socioekonomisk utsatthet.

 

I begreppet ”förort” ligger också en ständig relation till ett centrum. Förorten är perifer.

 

I en vilja att skilja sig från innerstaden, en vilja att ta avstånd, pratar många förortsbor om sitt hem som ”orten”. En ort är – i större utsträckning – autonom, existerar på sina egna premisser, skapar sin identitet och sin berättelse utifrån sig själv. Inte i förhållande till en innerstad.

Håller staden på att glida oss ur händerna?

 

De kvadrater av villatomter som ständigt läggs till varandra tar allt mer plats i anspråk. Låda efter låda av externa köpcentra tillåts poppa upp.

 

I USA kallas det sprawl. I Sverige förfasas vi stadsplanerare, även om dessa villatomter och den utglesning de ger upphov till härstammar från Ebenezer Howards hyllade stadsplaneringsmodell för trädgårdsstaden, där dess mänskliga skala och demokratiska plan alltid lyfts fram.

 

Lars Mikael Raattamaa, poet och arkitekt, är positiv till sprawl. Han menar att sprawl löser upp dikotomin centrumperiferi, att sprawl säger: centrum är överallt. Han menar att det sättet att tänka, som inte nödvändigtvis handlar om geografisk utglesning utan snarare om decentralisering av aktiviteter, funktioner och därmed även makt, ger en mer demokratisk och jämlik struktur, där inte allt hela tiden måste förhålla sig till ett enda maktcentrum.

 

Arkitekten och stadsplaneraren Thomas Sieverts idé om Zwischenstadt pekar på vikten av att göra upp med den traditionella staden och inkludera en större urbaniserad konfiguration i förståelsen och planeringen av staden.

 

Arkitekturforskaren Moa Tunström menar att staden som kategori, plats och materialitet håller på att lösas upp. Externa köpcentra och villastäder flyttar fokus från centrum till stadens utkanter.

 

Robert Fishman, professor i arkitektur och stadsplanering, menar att dessa externa urbana områden inte längre kan kallas förorter. Den nya urbana form han ser växa fram kallar han technoburb, en perifer zon som utvecklats till en självständig socioekonomisk enhet.

Städer har blivit konkurrenter. Människor, företag och kapital blir allt mer rörliga och alla vill ha dem. På en global marknad ska postindustriella städer säljas till den kreativa klass som Richard Florida succéartat lanserade för några år sedan. Det är för dessa människor städer idag ska vara attraktiva, och de lockar med nybyggda och gentrifierade stadsdelar.

 

Kanske håller staden på att lösas upp. Kanske är den redan död. Som marknadsidé är stad dock i högsta grad levande.

 

 

Fakta: Diskursens makt

Ordet diskurs härrör från humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. En diskurs brukar sägas beskriva en reglerad samtalsordning, det vill säga diskursen styr vad som överhuvudtaget kan sägas och tänkas under en bestämd tidsperiod. Diskurser förändras över tid, dessa förändringar sker långsamt.

 

Diskursbegreppet har utvecklats från den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucaults banbrytande arbeten, där han ofta försöker blottlägga den underliggande struktur som styr en epoks tänkesätt. Enligt Foucault är en diskurs ett bestämt sätt att tala om och förstå världen, där det finns en stark relation mellan makt och vetande.

 

Diskurserna i samhället uppstår och fungerar på ett sådant sätt att vi som samhällsindivider formas och påverkas i våra uppfattningar om olika samhällsfenomen och samhällsförhållanden, samtidigt som diskurserna sätter gränser för vad som överhuvudtaget kan tänkas och sägas om dessa samhällsförhållanden.

Karin Andersson