movium.slu.se

movium.slu.se

movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 6

Livslångt engagemang för barns rätt

Publicerad 23 september 2014

STAD:s Anna Lenninger har träffat Nic Nilsson, yrkesmilitären som blev den politiskt engagerade polisen, som blev ombudsmannen som kom att engagera sig starkt för barns rätt till lek. Nu har han gett upphov till ett pris – Lekpriset till Nic Nilssons ära.

 

Från hyllan i arbetsrummet i lägenheten i Vasastan i Stockholm plockar Nic Nilsson ner ett femtontal sprängfyllda pärmar med tidningsklipp, informationsmaterial och föreläsningar. Hans första artikel om lek publicerades i Arbetet 1966, rubriken som tidningens redigerare valt löd Lekmiljö – varför och varför inte. Artikeln knöt an till Kungliga Bostadsstyrelsens utredning God bostad i dag och i morgon från 1964 där ett par kapitel ägnades åt barnens utemiljö, och Nic Nilsson förstärkte betydelsen av lekmiljöer genom exempel från parkleksverksamheter i Stockholm och Göteborg.

 

I kartonger på golvet finns böcker med titlar som Plats för lek, Busarna i lekplatsdebatten och Barn och höga hus. En dokumentation från mer än 50 års engagemang för barn, lek och lekplatser. Ett engagemang som går hand i hand med engagemanget för socialdemokratin och arbetarrörelsen.

 

Att följa Nic Nilssons berättelse om hur han kom att engagera sig så starkt för barn och deras rätt till lek är också att följa Folkrörelsesveriges väg mot välfärdssamhället, mot folkhemmet. Han är lantarbetarsonen från Skåne, som sjutton år gammal blev kontraktsanställd vid pansarregementet i Hässleholm, och sedan polis.

 

– Det var en av få möjliga karriärvägar för pojkar med endast sju års folkskola, säger han.

 

Reste runt

 

Under sin tid i Hässleholm kom Nic Nilsson att engagera sig i SSU, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, något som inte var helt vanligt inom det militära.

 

– Och ännu mer ovanligt var det att som polis vara politiskt aktiv, säger Nic Nilsson.

 

Efter några år som polis i Mölndal tog han steget in i arbetarrörelsen och en värld av organisationer som bygger på medlemmars intresse och arbetsinsats. Först som anställd inom SSU och sedan på Hyresgästföreningens centrala kansli i Stockholm, som förblev hans arbetsplats fram till pensionen.

 

Som ombudsman reste han under 1960-talet omkring och träffade medlemmar runt om i Sverige. Överallt hade medlemmarna mycket precisa frågor som rörde lekplatser. Man ville veta vad som gällde, hur bestämmelserna kring lekplatserna såg ut. Det visste inte den unge ombudsmannen, men han insåg att lekplatserna och möjligheterna för bostadsområdenas barn att vistas utomhus var centrala frågor för Hyresgästföreningens medlemmar. Nic Nilsson tog på sig uppgiften att ta reda på formaliteterna kring anläggning och skötsel av lekplatser.

 

Det blev starten för ett intresse för leken snarare än för lekplatserna som kommit att prägla Nic Nilsson såväl yrkesmässigt som privat.

 

Internationellt rykte

 

Genom kontakter i arbetarrörelsen, inte minst via Unga Örnar, kom Nic Nilsson i kontakt med personer som inom olika samhällsinstitutioner strävade mot att skapa goda förutsättningar för lek, och som på olika vis bidragit till Sveriges internationella rykte som ett bra land att växa upp i. Stina Wretlind Larsson, Arvid Bengtsson och Hans Wohlin är några av dem.

 

– Även stadsträdgårdsmästare Holger Blom i Stockholm tillhör denna skara. Holger Blom såg att barnen fanns i parkerna och byggde parkverksamhet därefter, säger Nic Nilsson och syftar bland annat på stadens alla bemannade parklekar.

 

Stina Wretlind Larsson var parkleksintendent i Stockholm. I mitten av 1950-talet hade hon tagit kontakt med det som då var FN:s sociala kontor i Genève för att få till stånd internationella diskussioner om barns lekmöjligheter, och som ledde till en konferens på TCO:s kursgård i Sollentuna 1958.

 

– Det väckte förundran att Stockholms kommun hade 600 heltidstjänster inom parkleken, konstaterar Nic Nilsson.

 

Introducerade bygglekplatsen

 

Arvid Bengtsson var stadsträdgårdsmästare, först i Helsingborg och sedan i Göteborg, och den som efter andra världskrigets slut introducerade bygglekplatserna efter dansk förebild.

 

– Det är lite speciellt med Helsingborg, påpekar Nic Nilsson. Här knöts kontakter mellan flera blivande stadsträdgårdsmästare som intresserade sig för bygglekplatser och andra mindre tillrättalagda platser för barn – förutom Arvid Bengtsson också Stig Billing, som stannade i Helsingborg, och Robert Montan som blev stadsträdgårdsmästare i Lund. Nic Nilsson nämner också Sven-Ingvar Andersson i samband med Helsingborgskontakterna, som kom att inneha en professur vid Kunstakademiet i Köpenhamn – samma lärostol som bygglekplatsernas ”uppfinnare” CTH Sørensen innehaft.

 

Arkitekt Hans Wohlin hade i sin licentiatavhandling från 1960, Bostadsområdet som uppväxtmiljö, sett hur yngre barns självständiga utevistelse påverkades negativt av att de bodde högt upp i höga hus. Hans Wohlin förespråkade så kallade preferensnormer framför miniminormer – med bland annat angivna avstånd mellan bostad och olika former av lekplatser som kom att bli normerande för placering av lekplatser i hela landet.

 

Preferensnormerna konstruerades utifrån insikten att det inte finns ett enkelt samband mellan lekareal och antal barn boende i ett område, men att vissa grundläggande förutsättningar alltid skulle finnas med i planeringen. När antalet barn i ett bostadsområde ökade skulle helt nya lekområden upprättas. Det var denna planeringsmetod som bidrog till att nya bemannade parklekar inrättades i Stockholm. Om det visade sig bli fler lekande barn än 300 i en parklek på 6 000 kvadratmeter öppnades det helt enkelt en ny.

 

– Kontakten med Hans Wohlin gav mig ett forskningsbaserat stöd för sådant jag sett i praktiken, påpekar Nic Nilsson.

 

Regelverk hjälper

 

De som har makten behöver inga normer för att skapa goda förhållanden åt sig, menar Nic Nilsson.

 

– Men de som saknar inflytande får hjälp av ett regelverk, säger han.

 

Han lärde känna personer som strävade efter att förena byggandet av ordnade och funktionsindelade städer med möjligheter för barn att vara med och påverka sina platser – lekplatserna. Fokus låg på social delaktighet – mellan barn, och mellan barn och vuxna. Vuxna gav trygghet, kunde medla vid konflikter, ge tröst och plåster, eller om det behövdes hjälpa ett barn med en bruten arm till doktorn.

 

1967 åkte Nic Nilsson på sin första internationella lekkonferens i London arrangerad av den ideella föreningen IPA (se faktaruta). Där lärde han känna Lady Allen of Hurtwood, brittisk landskapsarkitekt som tillsammans med bland andra Alva Myrdal grundat OMEP (Organisation Mondiale pour l ́Éducation Préscolaire) med syftet att arbeta för goda uppväxtförhållanden och god utbildning för barn upp till åtta år.

 

Lady Allens namn är starkt förknippat med ”adventure playgrounds” – en form av bygglekplatser, som skulle ge en nutida besiktningsman mardrömmar, men som fortfarande fungerar som inspirationskälla bland playworkers runt om i världen. De var stökiga och erbjöd utmaningar för de barn som sökte sådana, och med personal som vågade ha tillit till barns omdöme och urskillningsförmåga.

 

Kände sig hemma

 

I London mötte Nic Nilsson en syn på lek och lekplatser, utmaningar och risktagande som han kände sig hemma i, och som stärktes genom hela det internationella kontaktnät som öppnade sig genom föreningen IPA. Fortsättningsvis kom Nic Nilsson att ägna mycket tid åt både den svenska underavdelningen och IPA:s internationella aktiviteter. ”Bättre en bruten arm än en stukad vilja” är en devis som härrör sig från denna tid. Huruvida den verkligen användes av Lekmiljörådet eller någon annan organisation kopplad till svenska myndigheter ska vara osagt – men så vasst uttryckte sig personer som likt Nic Nilsson engagerade sig i barns lek om balansen mellan barnets drift och samhällets omsorg.

 

Devisen speglar en helt annan syn på lekens och lekplatsens funktion än vad som präglar samtidens betoning på frågor om vuxnas ansvar och skuld. Den pekar på utmaningen som en drivkraft, en kraft som till övervägande del är positiv och utvecklande. Man kan slå sig. Det kan göra ont. Men ur detta kan barnet lära något viktigt om gränsen mellan sig själv och omvärlden.

 

Samlade erfarenheter

 

1969 gav Nic Nilsson ut sin första bok Plats för lek på folkrörelseägda Tidens förlag. Han hade då hunnit samla på sig så mycket erfarenhet kring lek och lekplatser att han ville dela med sig till fler. Därpå följde Lek för alla, Lek över allt och en rad efterföljande skrifter som fick stor spridning genom alla de studiecirklar som bedrevs inom Hyresgästföreningen.

 

Lekplatser och barnens miljö var bra ämnen att samlas kring i bostadsområdena. Särskilt kvinnorna drev på och önskade återkommande nytt material att bilda cirklar kring. Sammanlagt har han gett ut närmare femton skrifter, många gjorda i tätt samarbete med hustrun och fritidspedagogen Ulla Carlsson Nilsson.

 

– Hyresgästföreningen har tillsammans med lekredskapsfabrikanterna bidragit till den stora framväxten av lekplatser. Miljonprogrammets stora produktion av gårdsmark spelade också en avgörande roll, säger Nic Nilsson.

 

Enligt honom var företrädarna för den kommunala parkmarken dock generellt sett oförberedda på intresset för lekplatser. Det betydde bland annat att lekredskapsfirmorna – som på 1960 och -70-talen i praktiken var liktydigt med HAGS Mekaniska – kunde träda in och bekvämt erbjuda såväl enstaka redskap som hela lekplatskoncept.

 

Felaktigt budskap

 

Nic Nilsson återkommer ofta till de förutsättningar som styr besluten i en kommun, inte minst införandet av standarden för leksäkerhet som kom 1999, och det ansvar som idag läggs på kommunpolitiker och tjänstemän. Han minns brevet som HAGS skickade till kommunerna med konstaterandet att EU äntligen hade fattat beslut om direktiv för lekredskap och lekplatser.

 

Det var en lögn, påpekar han.

 

– Men HAGS använde sig av ryktet att svenskar är bra på att vara ”bäst i klassen” i fråga om att leva upp till direktiv från EU. Och budskapet gick hem : ”EU-normen” blev – och är fortfarande – ett begrepp som fått stort inflytande i synen på lekplatser. De normer som Kungliga Bostadsstyrelsen 1964 presenterade i God bostad idag och i morgon syftade till att tillförsäkra barn mark för park- och lekområden redan i ett planskede. Goda förutsättningar för barnens utomhuslek var centralt. EU:s leksäkerhetsstandard från 1999 utgår från redskap och undvikandet av skador. Fokus ligger inte på barnens upplevelser.

 

– Det är ett helt annat förhållningssätt i dagens diskussioner om lekplatser jämfört med det tidiga sextiotalets, konstaterar Nic Nilsson.

 

Ingen motståndare

 

Nic Nilsson är inte en motståndare till säkerhet, men han ifrågasätter vad som verkligen är säkert, och på vilka grunder föräldrar, tjänstemän och politiker betraktar en miljö eller en aktivitet som säker. När säkerhetsstandarden var ny tog han sig tid att granska delar av underlagen, bland annat uppgifterna om barnolycksfall i Sverige. Han hävdar med bestämdhet att det finns stora brister i materialet och att det finns anledning att ifrågasätta de mått och råd som standarden stipulerar.

 

Motståndet han själv hyser mot gummibeläggningar har sin grund i brittiska erfarenheter och studier om att barn som leker på sådana underlag vaggas in i en falsk trygghet av att falla mjukt. Det kan bli farligt på riktigt för ett barn som inte inser att inte all mark är stötdämpande. I många år var Nic Nilsson engagerad i olika internationella grupper som diskuterar säkerhet, och blev då bekant med Robin Sutcliffe som introducerade gummiytorna på den brittiska marknaden.

 

– Robin ångrade detta när han insåg konsekvenserna, säger Nic Nilsson.

 

Flera roller

 

Stora delar av Nic Nilssons yrkesliv har på ett eller annat sätt berört förutsättningar för barns lek. Men han kan inte alltid själv klart redogöra för vems mantel han egentligen axlat – ombudsmannens? Den socialdemokratiska kommunpolitikerns i Stockholms stad? Den internationelle ombudsmannens, som stött bildandet av hyresgästföreningar i Indien, Argentina och Australien? Eller den som tillhört den nationellt och internationellt aktiva styrelseledamoten i Unga Örnar? Eller den som klätt ordföranden i IPA:s internationella styrelse? Eller ledamoten i Lekmiljörådet som medverkat till att ett förbud mot krigsleksaker diskuterades både i Sveriges riksdag och på konferenser runt om i världen – och som i sin tur bidrog till att IPA utsågs till Peace Messenger av FN 1986?

 

– Visst har jag mötts av kommentarer som ”här kommer vår lektant”, säger Nic Nilsson apropå en fråga om hur han bemöts som man intresserad av barn och lek.

 

– Men det har aldrig bekommit mig, tillägger han leende.

 

 

 

Anna Lenninger