movium.slu.se

movium.slu.se

movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 3

Blir det bättre stad med höga hus?

Publicerad 2 december 2013

STAD:s Kolbjörn Guwallius for till Göteborg för att ta reda på vilka tankar som ligger bakom den planerade skyskrapan Karlavagnstornet, och fick veta att exploatören, den relativt nya uppstickaren SEFA, inte alls vill tävla om höjden: höghuset är snarare en fråga om att skapa en levande stad. Men för vem bygger man?

 

Göteborg öppnar sig mot vattnet. En smula yrvaket har hamnstaden återupptäckt sina stränder, sent påkommet i jämförelse med andra europeiska städer vid vatten. Nu ska även Göteborg läkas och växa samman, med Göta älv som en gigantisk blåyta mitt i stan. Fler broar ska det bli, och stadskvarter ska ersätta hamnar och industrier nere vid vattnet.

 

Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö har ett stort flygfoto över staden på väggen i sitt kontor. Han visar hur Norra Älvstranden ska förvandlas från industriområde till innerstad. Dockor ska fyllas igen och kajer breddas när industriområdets storskalighet ska ersättas med intimare stadsrum som bara lånar av historien.

 

Den åttio meter breda Lindholmsallén, som går tvärs igenom den uppväxande stadsdelen, är lite av ett sorgebarn och har mer än en gång föraktfullt omtalats som en ”Stalinallé” – kollektivtrafikstråk i mitten med dubbla trädrader på bägge sidor, och på var sida om det dubbla körbanor och ytterligare trädrad, därefter cykel- och gångbanor. Men den här gatan tål också ett eller flera höga hus, som kan matcha dess storskalighet.

 

I mitten av augusti presenterades Karlavagnstornet i Göteborg, som ska bli 201 meter högt. De högtflygande husplanerna får både ris och ros. En del kritik har hörts om hur dyra skrytbyggen med bostadsrätter prioriteras när behovet av billiga hyreslägenheter är så stort. Farhågor om riskfyllda investeringar har vädrats.

 

En som däremot gillar upplägget är, föga förvånande, Göteborgsbaserade stjärnarkitekten Gert Wingårdh. Han ligger bakom formgivningen av Tellus Tower vid Telefonplan i Stockholm, och har även ritat ett utskällt och sedermera kasserat förslag till fyra 120-metersskyskrapor på Heden mitt i Göteborg. ”Vi slipper en massa onödiga transporter när människor bor tätare och det blir mer stad av det”, säger han till Göteborgs-Posten.

 

Göteborgs-Postens arkitekturkritiker Mark Isitt menar att skyskrapan kommer att medföra en uppryckning för Norra Älvstranden. ”Det är bara att applådera allt som kan stärka Hisingens identitet”, säger han till tidningen.

 

Stadsarkitekt Björn Siesjö konstaterar att exploatören SEFA:s vd Ola Serneke nog vill sätta lite avtryck i stan, och att ”det ska han väl få”. Att Göteborg får ett nytt landmärke ser han som positivt.

 

– Normalt sett är det inte lönsamt att bygga högt. Det kräver högre markpriser än vi har i Göteborg. Men ett högt hus signalerar modernitet och framtidstro och har därför ett högt symbolvärde.

 

Även om Björn Siesjö ser framför sig ett Göteborg med fler höga hus tycker han inte att de passar in överallt. Det finns stadsdelar där skalan är så låg att en skyskrapa skulle kännas felplacerad.

 

– För det mesta är det inte lämpligt med så höga hus. Det kan bero på stadsbilden, både i förhållande till skyline och på gatan, och skuggning av andra bostäder. Vår preliminära bedömning är att det här är ett bra läge. Dels med tanke på Lindholmsallén och dels för att det i dagsläget inte finns så mycket norröver som kan bli skuggat.

 

Skuggan av tvåhundrametershuset kommer ibland att sträcka sig flera mil, men det är inte troligt att den kommer att utgöra någon störning. I och med att huset kommer att vara relativt smalt handlar det inte om några långa skuggtider, men om sakägare hade funnits idag hade det kunnat bli många överklaganden av oro för skugga, vilket hade kunnat försinka bygglovsprocessen.

 

Att bygga elva meter högre än Turning Torso i Malmö handlar säkert i grund och botten om att sätta rekord, även om ingen riktigt vill medge det. Björn Siesjö säger sig inte imponeras av Turning Torso: ett alldeles för dyrt projekt som är arkitektoniskt intressant, men som inte bidrar till stadslivet. Torson saknar helt publika verksamheter. Endast behöriga kommer in i den slutna byggnaden, vilket accentueras av att det skruvade huset är placerat mitt i en damm med en bro till entrén, som närmast för tankarna till en vallgrav med vindbrygga – en vattenspegel som arkitekten Santiago Calatrava insisterade på av estetiska skäl. För honom var det mer ett konstverk än ett hus.

 

– Den känns ganska misslyckad. Men som landmärke fungerar den. Man måste skilja på vad som är närmiljön och vad som är stadens hela miljö. Sedan är det väldigt konstigt med en skyskrapa som inte går att besöka. Självklart ska man kunna sitta där uppe och sippa på en drink eller äta en god middag. Nästan alla de högsta byggnaderna i New York har någon form av publik funktion högst upp, det är ju själva bilden av en skyskrapa. Det är viktigt att ett sådant här hus bidrar till staden, både genom en aktiv bottenvåning och en aktiv toppvåning, och dessutom blir ett turistmål, säger Björn Siesjö.

 

I dessa hänseenden liknar projekten i Göteborg och Stockholm varandra. Tellus Tower ska få något som kallas för en skybar med en swimmingpool på taket, och med största sannolikhet blir det även på Karlavagnstornet någon form av restaurangverksamhet högst upp.

 

Något större motstånd är inte att vänta. Attityden gentemot skyskrapor har förändrats, tror Björn Siesjö. Idag hörs inte lika många protester som det har gjort historiskt.

 

– Traditionellt har det funnits ett visst motstånd. Mycket har handlat om att det avviker, vilket det också gör på fel ställe. Nu har vi ganska många exempel i Göteborg på rimligt höga hus. Sedan tror jag att vi är mer offensiva idag när vi pratar om stadsbyggnad. Att bygga stad ses idag snarare som en möjlighet än ett hot.

Ett stort vägomläggningsprojekt kring exploateringsområdet Lindholmen på Hisingen gör det svårt att hitta till SEFA:s kontor. Väl framme känns det inte riktigt rätt. På sin hemsida presenterar sig företaget som en av Sveriges största byggkoncerner, och mina förväntningar på huvudkontoret är därefter. Istället finner jag en oansenlig skylt över den bruna plåtdörren på en gammal industribyggnad som ser ut ha passerat sitt bäst före-datum. Ett utflyttat konfektionsföretag som tidigare huserade här har lämnat sina betydligt större neonskyltar på fasaden. Kanske har SEFA bara ett förråd här?

 

Att det här är ett ungt företag som ännu inte har fastnat i idéer om representativa lokaler märks. Men bakom en ståldörr i det nergångna trapphuset öppnar sig ett modernt kontorslandskap i tre våningar. Liksom mycket annat gammalt i de här kvarteren är det bara en tidsfråga innan huset ska bort. SEFA hyr på rivningskontrakt av sig själva.

 

VD Ola Serneke är 42 år och känns ung i sammanhanget. Hans hörnkontor högst upp i huset har utsikt över en stor asfalterad parkeringsplats. Och den, visar det sig, är platsen för det blivande Karlavagnstornet. Om allt går vägen skuggas hans kontor om sex år av ett av Nordens högsta hus – om kontoret finns kvar då.

 

Ur ett internationellt perspektiv ligger Norden i lä när det gäller höga hus. Världens högsta byggnad är Burj Khalifa i Förenade Arabemiraten, invigd 2010. Med sina 162 våningar mäter den hela 828 meter, men nästa år ska den slås med tio meter av Sky City i kinesiska staden Changsha.

 

Skyskrapans historia inleddes redan på 1880-talet, när det blev möjligt att bygga hus med stålstomme och snabba elektriska hissar. Home Insurance Building i Chicago, som hade tio våningar och var 42 meter hög, brukar räknas som den första skyskrapan. Men det skulle dröja till 1910-talet innan de verkligt höga husen tog form. 1913 stod Woolworth Building färdig på Manhattan i New York City, 241 meter hög och med 54 våningar.

 

Det är alltså länge sedan möjligheten att bygga högt slog igenom, men ändå finns få riktigt höga hus i Sverige. Kungstornen i Stockholm, 60 meter höga och uppförda 1924–1925, var länge någonting unikt, och först i sitt slag i Europa. När skyskrapor i USA var ett svar på utrymmesbrist i städerna har det i andra delar av världen mer handlat om prestigeprojekt.

 

När Sveriges nuvarande högsta hus, Turning Torso i Malmö, invigdes 2005 hade Kronprinsen i samma stad innehaft tronen som Sveriges högsta bostadshus i 41 år. Och just Turning Torso har faktiskt varit mer avskräckande än inspirerande för Ola Sernekes projekt. Han menar att misstagen kring Turning Torso punkterade marknaden för höga hus i Norden och gjorde byggbolagen rädda. Den här gången ska allt klaffa, är det tänkt.

 

– Det här huset måste sätta en standard, så att ingen tycker att det är tråkigt att bygga ett högt hus igen. Vi vill inte få samma stämpel som Turning Torso att det var snyggt men blev för dyrt, eller att det var bra men ser för jävligt ut, eller en massa bieffekter som klagande grannar.

 

Karlavagnstornet har på pappret bara höjden gemensam med Turning Torso. Huset ska bli hörnhus i ett traditionellt kringbyggt kvarter i en klassisk kvartersstad där bottenvåningarna till stor del ska bestå av butiker, restauranger och kaféer. Arkitekturen ska vara vacker, men ändå kostnadseffektiv.

 

Ola Serneke pratar gärna om hur skyskrapor kan påverka närmiljön. Hur väderfenomen som dragvind, kallras och turbulens kan uppstå intill fasaden beroende på dess temperatur, hur vindtunnlar kan skapas längs med kvarteren. Allt sådant vill han mota bort på planeringsstadiet, några efterhandslösningar ska inte behövas på grund av dumdristighet. Kraven blir en del av underlaget till arkitekttävlingen.

 

– Vi måste tänka på hur huset påverkar tredje person nere på gatan. Det ska gå att gå förbi utan att hatten blåser av. Det handlar om hur huset utformas. En konkav form hade varit det allra bästa, men så blir det inte. Men det räcker att bygga i etager för att minska effekterna.

 

Att Ola Serneke tycker att det är kul att bygga högt är inte svårt att gissa sig till. Men att SSM i Stockholm meddelat att deras Tellus Tower blir ännu högre rycker han på axlarna åt. Det kostar för mycket att gå över 200 meter, säger han. Han har andra skäl bakom höjden på huset.

 

– Jag har kollat länge på hur det går att få upp exploateringstalen. Det behöver inte vara att bygga högt, det kan vara att på andra sätt få plats med så mycket som möjligt på en viss yta. Men det är en utmaning att bygga högt och visa att det går att bygga ekonomiskt högt.

 

Några billiga lägenheter blir det dock inte frågan om, kvadratmeterpriserna kommer att hamna på upp till 45 000–75 000 kronor för en bostadsrätt. Ola Serneke ursäktar sig med att de också bygger billigt, i andra hus.

 

– Vi satsar på att bygga såväl billiga som lite mer exklusiva lägenheter i detta område. Det finns en jättemarknad för billigare boende.

 

Om inte exploateringstalen blir tillräckligt höga blir det aldrig någon riktig stad i området, hävdar Ola Serneke. Han vill motverka en kultur där människor tar bilen till externa köpcentra. Det handlar både om att slå vakt om stadslivet och bidra till en bra miljö.

 

Trots att Ola Serneke inte lever som han lär, utan själv bilpendlar in till Göteborg från en bostad på landet, skräder han inte orden när han talar om bilsamhället.

 

– I förhållande till löner och andra omkostnader måste verksamheter som restauranger och butiker ha ett stort kundunderlag för att de ska gå ihop ekonomiskt. Det gör att bara köpcentra överlever. Då är vi inne på the american way, att vi ska sätta oss i en bil för att handla och åka förbi McDonald’s och äta. Vi måste få bort det. Vi måste få upp exploateringstalen så att det finns tillräckligt med folk så att kaféet i gathörnet går ihop. Annars kommer kaféerna att vara stängda på kvällarna, det blir bara lunchrestauranger.

 

Ola Serneke vill ha spårvagnar som går var tionde minut utanför skyskrapan så att det blir attraktivt att bo och leva miljövänligt utan bil. Men för att få det krävs många boende. I den första etappen kring Lindholmsallén och Karlavagnsgatan som ska stå färdig 2021 ryms omkring femton kringbyggda innerstadskvarter, i förlängningen mångdubbelt mer. De flesta hus får dock en mer konventionell höjd.

 

– Det kommer att finnas underlag för lokala affärer så att folk slipper åka och storhandla. Göteborg blir mer och mer så att folk sätter sig i bilen och åker ut från stan för att handla. Det är fel sätt att tänka. Man ska kunna jobba, äta och leva på ett och samma ställe. Om man ska ta sig någonstans ska det finnas underlag för kollektivtrafik så att man kan åka snabbt, lätt och ledigt.

En som är generellt skeptisk till höga hus är den danska arkitekten och författaren Jan Gehl. I sin bok Byer for mennesker skriver han smått raljerande att bostäder och kontor högre upp än femte våningen bör sortera under luftfartsmyndigheterna, eftersom de inte längre är en del av stadslivet. Då finns nämligen inte längre någon möjlighet till kommunikation mellan människorna i husen och dem nere på gatan, hävdar han.

 

Gehl har påpekat att städerna förr var mer levande, eftersom folk bodde trängre. Han idealiserar gärna låga hus på två–tre våningar, eftersom de varken skuggar gatorna lika mycket eller skapar vindtunnlar, samtidigt som kommunikationen mellan människor i och utanför husen är möjlig.

 

Enligt Gehl bidrar det inte till stadslivet att bygga höga hus. Han menar att undersökningar visar att människor som bor högt upp inte tar sig ut i samma utsträckning som de som bor närmre gatuplan. Den stadsstruktur som Gehl förespråkar med relativt låga hus leder dock med dagens bostadsstandard inte till någon särskilt hög befolkningstäthet. Vi bor allt färre på allt större yta.

 

Kanske är det snarare så att stadsrummen utanför många höga hus inte är inbjudande i sig, eller att ett ensidigt högt byggande inte ger någon trevlig utemiljö. De boende måste trots allt passera in och ut ur husen. Om närmiljön är attraktiv borde den inbjuda också till uppehåll.

 

– Det är väldigt viktigt att det blir bra, säger Björn Siesjö. Ett banalt och fult högt hus ska vi inte ha, och därför är en arkitekttävling viktig. Vi ska kunna välja och vraka bland de bästa arkitekternas alster. Jag hoppas att huset blir av en så hög konstnärlig och arkitektonisk kvalitet att det når internationell ryktbarhet genom det. För i världen blir det ju inte ett så högt hus. Vi ska inte bygga de högsta skyskraporna i Göteborg, men kanske den vackraste. Höjden är inte ett mål i sig, det är bara trams.

 

Björn Siesjö håller med Ola Serneke om att stadsmiljön kan tjäna på ett och annat höghus.

 

– Det kommer att vara något som folk relaterar till. Promenerar man längs gatan kan man inte undgå det. Det ger orienterbarhet i staden, det tror jag är en positiv effekt. Att man samlar många boende på en så liten yta gör också att staden blir mer aktiv och attraktiv. Sedan finns det alltid en gräns för hur tätt man kan bygga en stad. Här i Sverige är ljuset något eftersträvansvärt. I Spanien stängs fönsterluckorna för att skydda mot värme, där är skugga något positivt. Men det kan absolut sticka upp ett och annat hus ur en sex–åttavåningsstad.

 

Förhoppningen är att området på Lindholmen ska bli ett levande stadsrum som fungerar som en mötesplats. Folk ska vilja uppehålla sig på torgen och ta del av folklivet. Om alla 1 200 lägenheter som SEFA planerar i den första etappen blir av borde förutsättningar finnas. På sikt kommer området att bli ännu större.

 

Om Karlavagnstornet får inta tronen som Sveriges högsta byggnad återstår att se. Det blir i så fall en kortvarig förstaplats. Både Karlavagnstornet och Tellus Tower ska stå klara 2019. Vem som hinner först till himlen beror på en hel rad omständigheter. I Göteborg finns inte så stora orosmoln för segdragna överklagandeprocesser, eftersom få grannar existerar i dagsläget. Sakägarna är förutom SEFA själva kommunen och ett studentboende. Å andra sidan kommer området inte att vara så roligt i början, och känslan av byggarbetsplats kommer att finnas kvar under överskådlig tid, vilket kan göra potentiella köpare osäkra.

 

I Stockholm är bostadsbristen mer påtaglig och prisläget redan generellt högre, vilket borde underlätta försäljningen av lägenheterna. Dessutom är området kring Telefonplan redan tätbebyggt, stadsmässigt och attraktivt – och kommunikationerna ypperliga.

 

Men kampen om höjden påstås alltså inte vara det viktiga, utan stadens kvaliteter. Nog är visionerna på det området hoppfulla, men vad som verkligen händer nere på gatan vet vi först om några år.

 

Fotnot:

Arkitekturtävlingen om Karlavagnstornets utformning avgörs av en jury, där bland annat Göteborgs stad, Älvstranden Utveckling och Sveriges Arkitekter ingår. Fem tävlande väljs ut genom prekvalificering och vinnaren offentliggörs i juni 2014.

Text och foto:
Kolbjörn Guwallius