movium.slu.se

movium.slu.se

movium.slu.se

Movium Magasin
Social hållbarhet nr 1 2013

Alla pratar om goda mötesplatser – men vad är det egentligen?

Publicerad 11 mars 2013

Fysisk tillgänglighet och regler är en sak. Upplevd trygghet och social sammanhållning en helt annan. Vem ser planeraren framför sig när hen utvecklar och bygger våra städer? Vem känner sig hemma på de platser arkitekterna skapar? Hur närvarande är termer som jämställdhet, trygghet, tillit och rättvisa i aktuella stadsutvecklingsprojekt? Vem ges egentligen plats i staden?

 

Vi lever i en komplex tid. Flytten från landsbygden har pågått länge. De globala flyttströmmarna blir allt fler. Allt fler människor flyttar till städer och dessa, som alltid bebotts av en blandad skara människor, blir än mer blandade. De blir också än mer segregerade. Och när olika grupper av stadens människor inte möts i sin vardag uppstår risk för intolerans och motsättningar mellan grupperna. Inte bra för den sociala sammanhållningen.

 

När det gäller social hållbarhet inom stadsutveckling nämns ofta de goda mötesplatserna som en lösning. Det är i stadens offentliga rum som människor från olika samhällsgrupper ska mötas. Att publika platser, stråk och rörlighet i staden är så viktigt för att människor ska kunna mötas beror på att bostadssegregationen är svår att rå på i dagens bostadspolitiska situation, enligt Carina Listerborn, lektor och professor i stadsbyggnad på Malmö högskola. Samtidigt, menar hon, är det något av en önskedröm att de här mötena ska uppstå. Möten uppstår på platser där man har ett gemensamt mål. För man går ju inte bara och möts, man måste ha en anledning, en vilja, även om spontana möten förstås kan ske i det offentliga rummet.

 

Och man måste känna sig hemma. Känna att man får plats, att man har givits plats.

 

Tillåtande platser

 

Katarina Bonnevier, arkitekt och forskare, talar om tillåtande platser. Platser som inte förtrycker människor. Platser där vi alla kan vis- tas på lika villkor. De fungerar som mötesplatser, enligt henne. Hon nämner bibliotek som ett bra exempel. Badplatser kan även fungera så, liksom tågstationer. De har givna regler som alla måste förhålla sig till, ofta en öppen arkitektur som gör att vi ser andra människor.

 

På biblioteket råder idén om tystnad, du får inte vara högljudd. Det begränsar människor på ett sätt, samtidigt är det exakt det som skapar förutsättningar för att människor kan vara där och respekteras som de är. På ett bibliotek är det möjligt för människor med vitt skilda genus, klass, etnicitet och ålder att gå in och tänka att det är en plats de får vara på.

 

Stora pampiga torg fungerar inte på samma vis. Dem rör vi oss över, men vi stannar inte där. Kanske i deras periferi men inte mitt på. Därför är torg inga platser där många känner trygghet, snarare utsatthet.

 

Löst programmerade

 

Arkitekten styr genom gestaltningen vad som kan hända eller inte hända på en plats och också hur vi ska känna när vi är där. Ett sätt att skapa mer tillåtande platser är att låta dem vara löst programmerade, det vill säga nöja sig med att skapa ramar.

 

Hur tillåtande en plats är beror på möjligheterna att kunna göra den till sin, hur välkommen man känner sig.

 

Katarina Bonnevier tror att det är en viktig poäng att tänka väldigt specifikt, att försöka tänka sig in i andra människors upplevelser. Att inte alltid utgå från en osynlig skenbild av en person eller en grupp människor. Så länge vi inte tänker på precisa användare kommer vi alltid att göra platser för samma typ av personer – för normen, om man vill kalla det så. Hon menar att vi måste våga bygga städer för andra målgrupper än just normen. För arkitekturen upprepar ofta en sanning om hur människor lever, den ifrågasätter inte, erbjuder sällan alternativ.

 

Utmanar parkbegreppet

 

Kanske är Superkilen i Köpenhamn ett exempel på motsatsen. Ett långt parkstråk sträcker sig över flera kvarter genom stadsdelen Nørrebro. Det är fullt av objekt, symboler och material från hela världen, samlade på en plats. Det skapar möjligheter för människor att själva berätta sina berättelser, att kunna skapa nya berättelser på platsen. Vad som kan hända där är inte givet, den fysiska utformningen ger många ledtrådar men få regler. Många olika samhällsgrupper kan relatera till platsen. Den är ny på många sätt, den ifrågasätter det platsspecifika och utmanar föreställningen om vad en park är.

 

Superkilen är ett exempel på en plats som tillåter utan att utesluta. Tyvärr uppmålas de två ofta som motpoler i diskussioner om trygg- het i städers offentliga rum. En grupps trygghet uppnås på bekostnad av en annan grupps frihet. Gentrifiering är ett exempel på en process som utesluter vissa för att kunna tillåta andra. Ett område städas upp, saneras, för att fler människor ska få tillträde till det. Men samtidigt innebär det att andra människor måste flytta på sig. För att området blir dyrare när populariteten ökar, men också för att de inte längre känner tillhörighet.

 

Köpstarka prioriteras

 

I denna saneringsprocess är det de köpstarka som prioriteras, de är den attraktiva gruppen. Carina Listerborn tar Manhattan i New York som exempel, en stadsdel som tidigare var nedgången och full av kriminalitet. Där riktade man in sig på grupper som saknade ekonomiska förutsättningar och som därför inte var attraktiva – de skulle bort för att andra, köpstarka grupper, skulle kunna få plats.

 

Att rusta upp Manhattan är en process som haft sitt pris. Och det är nog många som tycker att det valet är ganska enkelt, menar Carina Listerborn. De köpstarka invånarna är ju bra för ekonomin. Men det argumentet måste vägas mot andra värden, som demokrati och lika rättigheter.

 

Delegationen för hållbara städer, som bland annat tittat på hur stadsplanering kan främja rättvisa, tillit och social sammanhållning, avslutade i höstas sitt uppdrag. En av de skrifter delegationen lämnade efter sig är Femton hinder för hållbar stadsutveckling. I den skriver man bland annat att ”värden kopplade till människors livskvalitet och städernas attraktionskraft inte ges tillräcklig tyngd”.

 

Delegationen menar att det är hur människor upplever och använder staden som bör vara i fokus för att uppnå socialt hållbar stadsutveckling.

 

Omätbara värden

 

Men dessa mjuka värden kommer ofta i andra hand eftersom de inte är mätbara, de är svåra att räkna på ekonomiskt, alltså svåra att värdera. Delegationen skriver att ”jämställdhet, trygghet, tillit och rätt- visa” är värden som måste prioriteras för att vi ska kunna utveckla hållbara städer.

 

I skriften refereras till Boverket som menar att diversifierad lägenhetsfördelning, blandade upplåtelseformer och goda mötesplatser kan åstadkomma urbana miljöer som snarare gynnar än motverkar integration.

 

Återigen de goda mötesplatserna, vars egenskaper och beskaffenhet det verkar vara så svårt att ringa in.

 

Skapa variation

 

Katarina Bonnevier understryker vikten av att skapa en variation av platser i städer. Hon uppmanar arkitekter och planerare att tillåta sig att ha andra referenser, tänka på andra grupper, att låna bilder från någonting helt annat. Kanske berätta en historia från en annan del av världen, som inte utgår från arkitekternas och planerarnas egna erfarenheter.

 

Att sätta sig in i någon annans situation, i någon annans utsatt- het eller rädsla kan vara svårt. Men det är nödvändigt för att kunna skapa städer som är lite mer tillåtande. Lite mer jämställda, lite tryggare och lite mer rättvisa. För att kunna skapa städer där människor känner tillhörighet, där personer kan identifiera sig, oavsett om de är en medelålders man från Istanbul eller en äldre kvinna från Vilhelmina. För att skapa städer där människor litar på varandra.

Karin Andersson

Sidor