Krönika

Se omvärlden!

Publicerad 14 augusti 2018

Det är drygt tre månader kvar av arkitekturbiennalen i Venedig och till skillnad från många arkitekturkritiker tycker jag att det är ett besök väl värt att göra. Freespace är årets tema och curatorerna för denna den 16:de arkitekturbiennal, Yvonne Farrell och Shelley McNamara, vill lyfta fram arkitekturens inneboende generösa, ambitiösa och humanistiska potential att materialisera behov till rumslig konstruktion. De menar att arkitektur ska förstås som ett medvetandegörande av de rum som vi lever i och bebor.

 

Utställningen, eller rättare sagt utställningarna, lockar besökare från hela världen och öppnade i slutet av maj. Utställningarna med nationella bidrag eller bidrag av enskilda kontor och individer samsas främst på de två utställningsområdena Arsenale och Girardini, men parallella events hålls också runt om i staden. Mest omtalad av dessa parallella utställningar är nog Vatikanens bidrag, vilka deltar för första gången någonsin i biennalen.

 

Själv tycker jag att bidraget Vertical Fabric: density in landscape är den mest besöksvärda upplevelsen utanför utställningsområdena. Bakom utställningen står ett antal aktörer med bas i Hongkong – universitet, arkitektkontor, branschorganisationer med flera – och det är från just Hongkong som temat för utställningen hämtats. Etthundra slanka skyskrapor med olika program, konstruktion och gestaltning visas och frågor kring vertikalitet, täthetens estetik samt rumslig mångfunktionalitet ställs ut – och ställs på ända. Det är den Hongkongtypiska höghustypologin, pencil towers, som är i fokus: höga byggnader som mäter 60 meter och med extremt litet fotavtryck, ibland är inte våningsplanen större än en lägenhet.

 

Byggnadstypologin växte fram under 1960–70-talen som en reaktion på efterkrigstidens massiva immigration. Jag tycker att utställningen är ett intressant exempel på hur man kan visa upp ett till synes lokalt fenomen och göra det relevant och inspirerande för en internationell publik.

 

Vertical Fabric: density in landscape är en utställning av ett 100-tal modeller av Hongkongs byggnadstypologi Pencil Towers. Utställningen vill förmedla den rikedom av rumsupplevelser som kan erbjudas även i en så banal form som ett höghus.

 

Titeln till trots handlar bidraget dock inte särskilt mycket om landskap. Det gör däremot flera andra bidrag.

 

Australiens bidrag Repair är kanske det mest konkreta exemplet på arkitektur och landskap. Installationen i paviljongen där utställningen äger rum består av 60 inhemska gräsarter. Hur arkitektur och mänskliga bosättningar annekterar mark och påverkar naturliga miljöer är utställningens centrala frågeställning som också omfattar en bok och en ljusinstallation.

 

Australiens paviljong ställer ut utställningen Repair, om arkitekturens påverkan på och relation till sin omgivande miljö.

 

Relationen mellan människa och natur behandlas också i den nordiska paviljongen där Finland, Sverige och Norge samarbetar kring utställningar. Another generosity heter det nordiska bidraget och lyfter fram vikten av att skapa förutsättningar för samexistens inte bara mellan människor utan också mellan människa och natur. Stora ”blobbar” möblerar det som är biennalens vackraste utställningsrum och dessa uppblåsbara bubblor förändras som respons på yttre påverkan. Det är en vacker och eftertänksam utställning att vandra runt i.

 

Nordiska paviljongen visar upp en lågmäld men eftertänksam utställning kring relationen mellan människa och natur.

 

Flera bidrag behandlar mer övergripande frågeställningar kring territorium och territorialitet. Libanons utställning The place that remains diskuterar landets begränsade yta och den urbaniseringen av tidigare rurala delar som sker samtidigt som landet präglas av politisk instabilitet. Ryssland greppar över sitt enorma territorium genom en utställning kring järnvägens betydelse. I våra digitala tider kan ämnet kännas något förlegat men utställningen är faktiskt riktigt intressant och välgjord och lyckas brygga inte bara tidsperspektiv i form av avstånd utan också mellan dåtid och nutid. Irland lyfter fram de mindre samhällenas arkitektur och livsmiljö.

 

Liksom Irlands bidrag förflyttas besökaren i Italiens paviljong till de urbana områdenas utkant. Utställningen Arcipelago Italia lyfter fram krympande och ibland helt övergivna orter och samhällen på den italienska landsbygden. Det är en vacker och intagande utställning, men det är inte bara det. Utställningen är framtagen i samarbete med boende på de platser som skildras och i samverkan med utställningsansvariga har man utarbetat en metod för hur man kan skapa framtidsvisioner byggda på experiment. Denna del av utställningen är egentligen lite för omfattande – men man kan ju återvända vid ett senare tillfälle till de publikationer som beskriver processen.

 

Den italienska utställningen Arcipelago Italia förflyttar besökaren till de krympande och övergivna boplatserna på den italienska landsbygden.

 

En infallsvinkel som dyker upp på lite olika sätt på biennalen är frågan om utanförskap eller kanske dess motsats – tillhörighet. Denna fråga stod i centrum under förra biennalen 2016, men känns fortfarande aktuell och angelägen 2018. Den belgiska paviljongen vill skapa en fristad för ett nytt Europa i utställningen Eurotopie. Den brittiska utställningen Island lämnar paviljongens rum tomma – en ganska oklar kommentar kring tillflyktsort eller landsflykt. Den thailändska utställningen belyser kolonialismens och neoliberalismens påverkan på den thailändska identiteten på ett förtjänstfullt sätt.

 

De är alla tankeväckande på olika sätt. Med blicken i en helt annan skala, men fokus fortfarande på frågan om vem som hör hemma, ställer Michael Maltzan, arkitekt från Los Angeles, ut ett modulhus Star Apartments med små lägenheter för tidigare bostadslösa. Det är ett talande bidrag som generöst delar med sig av arkitektoniska och humanistiska lösningar.

 

Michael Maltzans projekt Star Apartments för tidigare bostadslösa i Los Angeles, USA.

 

Den paviljong som upplevs som absolut mest politisk, möjligen då med undantag av den något oklara brittiska paviljongen, är USA:s paviljong Dimensions of citizenship. Utställningen är uppdelad i ett antal olika delar som var för sig formats av olika curatorer. Det som kopplar dem samman är att de visar temat i olika skalnivåer. Man rör sig från skalan av kosmos via nation och region till stad och individ. Utställningens innehåll är kritiska kommentarer på det samtida samhället i USA, men relevansen för övriga västvärlden är stark. Den pocketbok som finns utgiven i anslutning till utställningen är väl värd att läsa med många tankeväckande formuleringar kring vad medborgarskap i dagens situation innebär.

 

Den amerikanska paviljongen diskuterar medborgaskap i skalan från kosmos till individ.

 

Förutom allt detta finns det oerhört mycket mer att uppleva och upptäcka. Vad man tar med sig hem av alla intryck är självklart upp till en själv, liksom att ”översätta” intrycken till sin egen situation. Det är bitvis tankekrävande, men en berikande ansträngning. Vikten av det arkitektoniska översättandet pekar curatorerna för biennalen på och menar att den ansträngningen låter oss på nytt se och förstå såväl intellektuella som faktiska territorier i nytt ljus. Att vi sedan tänker och tycker olika om det som ställs ut – det är ju själva poängen med ett Freespace!

 

Här finns info om Arkitekturbiennalen i Venedig.

 

Läs fler röster om Arkitekturbiennalen i STAD 22, som kommer ut den 17 september.

CAROLINE DAHL

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sidor