movium.slu.se

Foto: Märit Jansson

movium.slu.se

Foto: Märit Jansson

movium.slu.se

Foto: Märit Jansson

movium.slu.se

Foto: Märit Jansson

Krönika

Med barn på resa i händelsernas centrum

Publicerad 24 april 2019

För yngre barn finns få saker som är lika utvecklande och intressanta som att få vara med och ta del av den ”riktiga” världen. Till exempel att få följa med föräldrarna till jobbet eller besöka spännande platser, inte minst platser som inte är iordningställda särskilt för dem. Det är nog också därför det är så populärt att resa med barn. Även om det kan vara allt annat än smidigt att ta sig ut i världen med små busungar, blir deras intresse för allt spännande och lärorikt de upplever ofta ett kvitto på att det trots allt är värt besväret.

 

Men att resa med flyg för att ge barn spännande intryck är idag svårt att försvara. Vi förstör klimatet och därmed barnens framtid när vi vill visa dem världen. Trots att jag sedan 2015 undviker flygresor, blev det en resa med flyg till Paris för familjen på påsklovet. Vi bokade resan med poäng från min sambos tidigare flygresor och fick den därmed gratis. Men kanske med höga kostnader för klimatet och världens och barnens framtid.

 

Det första vi gjorde i Paris var att besöka katedralen Notre-Dame. Min åttaåriga dotter Edit blev så intresserad av den att vi stannade en lång stund inuti och försökte besvara många frågor om den unika byggnaden och dess vackra och historierika interiör. Som förälder är det fantastiskt att se sitt barn supa in kunskap och fascineras på det sättet. Lillebror tyckte också att det var spännande.

 

På många sätt visade sig Paris vara barnvänligt, mer än jag har uppfattat det under tidigare besök utan egna barn. Kanske mer barnvänligt för turister än bofasta. Efter två dagar i staden åkte vi dock ut till Disneyland – mest för att stå i kö visade det sig, men barnen var ändå nöjda. För mig kändes det dock som om storstaden Paris hade mer att erbjuda dem än en överfylld nöjespark.

 

På vägen tillbaka in till Paris kom rapporterna om branden i Notre-Dame-katedralen. Det var minst sagt overkligt. Edit undrade om vi kunde göra något och om vi kunde åka dit. Nej, vi vet inte om det är farligt och vi vill inte vara i vägen där, menade jag.

 

Vi följde nyhetsuppdateringarna och Edits intresse för att åka tillbaka blev inte mindre. Men vad skulle vi kunna göra där? Mest vara i vägen och upplevas som störande katastrofturister för parisarna? Eller kanske visa vårt deltagande, få förståelse för vad som hänt och känna gemenskapen?

 

Det fick bli en dag med lekplatsbesök, men eftersom den första lekplatsen vi tog oss till ligger ganska nära Notre-Dame gick vi snart en bit åt det hållet. Stora folkmassor rörde sig på gator och broar kring den brandskadade katedralen. Nyfikna, fascinerade och ledsna människor. Det fanns ingen att vara arg på, inget dåd bakom katastrofen och inga allvarliga personskador, bara lugnare känslor och en speciell stämning. Ganska hoppfullt.

 

Förutom att taket saknades var det inte mycket som märktes av att det hade varit brand, ingen brandlukt eller sot, men några gator bort fick vi kliva över utrullade brandslangar. Ute på broarna med bäst utsikt stod reportrar och kameramän från alla tänkbara TV-kanaler uppställda.

 

När vi hade tagit in stämningen rörde vi oss vidare för att hitta en lunchrestaurang. Jag skulle ta mig över ett övergångsställe med barnen i folkvimlet när vi blev stoppade av en reporter och en fotograf från tidningen Le Parisien. De ville intervjua oss om precis de frågorna som upptog mina tankar. Hur hade jag resonerat när jag tog med mig barn dit? Vad tyckte och tänkte barnen? Blev de glada av att se att katedralen ändå stod kvar? (Hade de sett Quasimodo när de var på besök?). Edit lovordade den vackra katedralen och att hon hade fått se den innan den brann.

 

Nästa dag köpte vi såklart le Parisien i en klassisk tidningskiosk. Vi var inte med, men redan på första uppslaget fanns den lilla artikeln om barns syn på katedralbranden, där några barn citerades kring sina tankar och funderingar. Barns perspektiv istället för bara presidenters och miljardärers. Det stärkte min upplevelse av Paris som en på vissa sätt barnvänlig stad – där barnen kan vara en del av både det som särskilt rör dem och det som rör alla i staden. Där barn ses som medborgare.

 

För Edit gjorde båda turerna till Notre-Dame stort intryck. Jag tror att jag kommer fortsätta ta med mina barn till spännande och riktiga platser, men ständigt resonera kring hållbarheten i det vi gör. Så framöver får det bli resor med tåg. Reser vi hållbart kan det också finnas en framtid för barn som växer upp idag. Och med tåg upplever man faktiskt ännu mer.

MÄRIT JANSSON
Märit Jansson är universitetslektor och forskare vid SLU i Alnarp.

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sidor