movium.slu.se

Björn Svenssons omdiskuterade svampar vid gångtunnel i Rydebäck. Foto: Moa Sundberg, Helsingborgs stad.

Krönika

Gatukonst engagerar – på många och ibland oväntade sätt!

Publicerad 23 september 2019

”Muralmålningar sprider sig som rena rama löpelden genom landet”, kunde man nyligen höra i ingressen i Kulturnytt i radions P4. I det följande reportaget beskrivs hur en hundra kvadratmeter stor väggmålning växer fram på ett flerbostadshus i det lilla Simlångsdalen i Halmstad kommun.

 

Just denna muralmålning har nog mottagits positivt av invånarna i den lilla orten, om man ska tolka reportagets vinkling. Men i Nordvästskåne, där jag bor, har det under den senaste tiden nästan verkat vara regel och inte undantag att projekt med muralmålningar, eller gatukonst, blir hett omdiskuterade, och ibland får projekten till och med kommunala politiker att röra om i grytan. Tre exempel från sistlidna sommar, där gatukonstprojekt skapat engagemang:

 

Exempel 1 i Helsingborg: I Rydebäck strax söder om Helsingborg får konstnären Björn Svensson under våren ett uppdrag av kommunens samhällsbyggnadsförvaltning att måla tre gångtunnlar i närheten av en skola i ett trygghetsprojekt. Vid en av gångtunnlarna målar konstnären ett motiv, som han bollat med en kommunal tjänsteperson, med bland annat tre svampar. I mitten av juni får kommunen in klagomål och anmälan från en polis, som hävdar att svamparna liknar ”magic mushrooms”, dvs. kan tolkas som förtäckt narkotikapropaganda. Ett par veckor senare inkommer en skrivelse från Rydebäcks byalag, som instämmer i polisens kritik.

 

Konstnären blir i början av juli ombedd av samhällsbyggnadsförvaltningen att måla om gångtunneln och ta bort svamparna. Konstnären accepterar beskedet men anser det vara olyckligt med knarkkopplingen eftersom hans tanke var att ”tunnelmålningen skulle bidra med något trevligt och positivt”.

 

I mitten av augusti publicerar Helsingborgs Dagblad (HD) en artikel om diskussionen kring gångtunnlarna och följden blir protester bland Rydebäcksborna – en invånare startar en namninsamling för att låta målningen med sina svampar stå orörd. Detta leder till att politikerna i Helsingborgs stadshus engagerar sig, flera ur olika partier är oroade över att tjänstepersoner kan påverkas och ge vika för påtryckningar och man vill att politikerna ska ge tjänstemännen sitt stöd. Ungefär samtidigt står det klart att byalagets skrivelse skrivits av ordföranden som privatperson, utan stöd eller diskussion bland övriga i styrelsen eller medlemmarna.

 

Någon vecka senare, efter det att kommunens tjänstemän och politiker fått klart för sig att det är två privatpersoner som inkommit med anmälningar och inte 900 medlemmar i byalaget, beslutar samhällsbyggnadsförvaltningen tillsammans med sin nämnd att konstverket med svamparna ska få stå kvar orört.

 

Exempel 2 i Klippan: Gatukonstnären Tim Nedrup (med artistnamnet Tim Timmey) håller i augusti på att planera för en fasadmålning på det kommunägda föreningshuset Sågen i Klippan. Han har valt som motiv en maskros som skulle växa fram ur asfalten och sprida sig över väggen. Men när politiker representerande flera partier i kommunen (dock ej Miljöpartiet …) får kännedom om hans tänkta motiv blir det stopp – att väggen skulle prydas av en maskros är kontroversiellt, det blir en alltför tydlig koppling till Miljöpartiet – eller som en av politikerna uttrycker det i en artikel i HD: ”Sågen är en politisk ofärgad verksamhet och det hade genast blivit färgat med en maskros”.

 

Tim Nedrup fick ge med sig och fundera ut ett nytt motiv – det är ”skitjobbigt”, som han uttrycker sig i tidningsartikeln: ”Jag såg en maskros hemma och tänkte att bladen är rätt coola och att det vore roligt att måla blomman”. Nu pryds väggen på Sågen istället av ett motiv som visar en nallebjörns färd på ryggen av en tukan, intrasslad i en flamingo, och med en ödla på huvudet. Enligt konstnären skapade han motivet med inspiration från att kommunen framförde önskemål om att målningen skulle koppla till kommunsymbolen – den färgglada och nästan lite exotiska kungsfiskaren.

 

Istället för maskros: Tim Timmeys fantasieggande nya motiv på föreningshuset Sågen i Klippan.

Foto: Göran Nilsson.

 

Exempel 3 i Höganäs: I våras bjöd Höganäs kommun tillsammans med allmännyttans Höganäshem in till en tävling om att utföra en målning på fasaden till ett hyreshus med loftgångar på Storgatan, cirka 50 år gammalt, som skulle genomgå renovering. Fyra gatukonstnärer erbjöds att medverka i tävlingen, en förutsättning var att tävlingsbidraget skulle ha naturinslag. I början av juni kungjorde en jury, bestående av företrädare för kommunen och bostadsbolaget samt två konstnärer, att vinnare blev Francisco Diáz från Argentina, med artistnamnet Pastel. Uppdraget var värt 150 000 kr. Hyreshusets renovering är kopplat till ett större treårigt projekt, med en kostnad på 60 miljoner, där Storgatan ska göras om för att bland annat bli mer gång- och cykelvänlig.

 

Under augusti genomförde Pastel arbetet med målningen, som har mötts av en del positiva reaktioner men också många negativa kommentarer, både i sociala medier och i insändarspalterna i HD. ”Rörigt” och ”fult” är några av kommentarerna och boende i hyreshuset har riktat kritik mot att de inte fått vara med i beslutsprocessen kring husets utsmyckning.

 

Att ett så här pass stort ”inspel” i den offentliga miljön, mitt i centrala staden och huvudsakligen bekostat med offentliga medel, väcker olika slags reaktioner är naturligtvis inte så konstigt. Men desto mer intressant är den kritik som riktats mot projektet från Henrik Ranby, universitetslektor vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, och tidigare verksam som stadsantikvarie i Höganäs under åren 2001–2014. Han vill i en debatt i HD med en av konstnärerna i juryn lyfta en värderingsfråga – han menar att senmodernismens kulturarv är nedvärderat och ”… det, som så många gånger förr, anses legitimt att tafsa på det halvgamla, den arkitektur som varken är ny och fräsch eller hunnit bli etablerat kulturarv.”Ranby fortsätter: ”När nu målningen på Storgatan är färdig står det, oavsett smakpreferenser, för mig allt klarare att själva uppdraget var tveksamt.” Han menar att det ofta ansetts legitimt att måla byggnaders brandgavlar eftersom ”brandgaveln var en ickegestaltad skarv, en rå yta som kunde slätputsas och bemålas. De långa perspektiven motiverade skalan.” Ranby påpekar att det i Höganäs finns få brandgavlar och kritiserar att man nu istället ger sig på en arkitektoniskt gestaltad fasad, som dessutom med sina loftgångar ger en sönderskuren målarduk. Ranby skriver: ”Konstnären skall inte lastas för detta, däremot kan frågor riktas mot beställaren. Ja, ”det tar plats i det offentliga rummet”, till priset av en söndertrasad stadsbild.”

 

Ranby riktar dessutom kritik mot valet att inte anlita en inhemsk konstnär, han skriver: ”… den street art som fyller svenska städer påtagligt ofta inte alls kommer från förorten utan massimporteras över Atlanten. Är det klimatsmart?”

 

Delar av Höganäshems hyreshus på Storgatan med nyligen utförd muralmålning av Pastel.

Foto: Kajsa Olofsson Kazmi.

 

Jag är ju lekman, dock med ett hyfsat stort allmänt konstintresse, och rätt okunnig om vad som kan anses vara bra eller mindre bra utförd gatukonst eller graffiti. Jag har inte i detalj följt utvecklingen kring gatukonstens och graffitins legitimitet i Sverige men jag tolkar läget som att det idag är en helt annan acceptans och positiv inställning till konstformerna (om man exkluderar olagligt klotter) inom breda lager av samhället, om man jämför med situationen ett antal år tillbaka i tiden. Kommunala förvaltningar engagerar sig som arrangörer av gatukonstfestivaler tillsammans med olika aktörer, festivalerna har beteckningar som till exempel Artscape och ArtStreet. Och som exemplen ovan visar tar kommuner också på sig rollen som beställare av gatukonst.

 

Men trots denna nya acceptans – och med exemplen ovan som illustration – varför blir det ändå så ofta diskussion och konflikter kring gatukonstprojekt? Jag låter frågan gå vidare till Hugo Röjgård, konstvetare som bland annat forskat kring gatukonstbegreppet, och styrelseledamot i Graffitifrämjandet:

 

– Något som är viktigt att belysa är att gatukonst eller muralkonst (ofta större verk med bygglov) och graffiti inte samma sak. Graffiti är en estetik och bygger på bokstäver. Det som har blivit vanligare på festivaler och liknande är gatukonst och inte graffiti, vars ställning inte förändrats speciellt mycket och fortfarande är en känslig politisk fråga på flera håll. Detta trots att graffitin är grunden på vilken mycket av den gatukonst vi nu ser vilar på. Till exempel har väldigt många av konstnärerna börjat som just graffitimålare.

 

Henrik Ranby lyfter ju också frågan om att svenska, och lokalt förankrade, gatukonstnärer borde uppmärksammas mera när kommunerna väljer att engagera sig i projekt och festivaler. Hur resonerar ni inom Graffitifrämjandet kring detta?

 

– Vi håller med om att det borde satsas mer på de många duktiga konstnärer vi har i Sverige. Idag ser vi hur ett antal konstnärer från olika delar av världen återkommande är med i festivaler i hela Europa och USA vilket gör att dessa ofta liknar varandra. Vi hoppas att fler lokala förmågor kan få chansen och visa vad de går för. Men för att hitta spetsen behöver också massan få plats att öva på, vilket gör frågan om öppna väggar för alla en viktig pusselbit i detta.

 

Fortsatta engagemang lär följa och nya diskussioner uppstår … För några dagar sedan blev det uppmärksamhet i media kring en muralmålning i Simrishamn. ”På armlängds avstånd” av Carolina Falkholt har prytt en vägg i Österlens museums trädgård sedan 2014. Museets chef hävdar att det fanns en överenskommelse från början att konstverket skulle vara tillfälligt. Nu har museet sökt pengar för att ersätta Falkholts verk med en ny målning.

 

Detta har lett till starka protester bland lokalbefolkningen, många vill att konstverket ska bevaras. ”De vanliga Simrishamnsborna anser att det är fullständigt vansinnigt att måla över ett verk som så många här tycker piggar upp vardagen”, säger Mia Gröndahl, tidigare ordförande i föreningen Street Art Österlen och initiativtagare till konstverket, till Dagens Nyheter. Hon har nu startat en Facebookgrupp för att samla röster för ett bevarande av konstverket.

 

Och en fråga har uppstått i Simrishamn kring upphovsrätt: om man har beställt en muralmålning – kan man då bara byta ut den och måla över den, oavsett vem konstnären är?

GÖRAN NILSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.