movium.slu.se

movium.slu.se

movium.slu.se

Movium Magasin
Reportage nr 4 2012

Drömmen om den urbana familjen

Publicerad 6 december 2012

Man ser dem i alla storstäder. De unga familjerna som stannar kvar i stan när de får barn istället för att flytta ut till villamattorna. De är – medvetet eller ej – både hippa och klimatsmarta på samma gång, och de sparar pengar när de inte behöver lägga upp tre–fem miljoner för en villa. Förr signalerade det dålig ekonomi att stanna i lägenhet. Idag är konnotationerna positiva, men att bo med små barn i stan är långt ifrån oproblematiskt. Movium Magasins Kolbjörn Guwallius ger upp drömmen om den urbana familjen och kräver ett nytt sätt att planera städerna med barn i centrum. Så att drömmen kan bli verklig.

 

Den ekologiskt hållbara staden kräver att fler bor i lägenhet. Det har sagts många gånger: vi ska bygga tätt som ett led i att försöka rädda klimatet och miljön. Fler som bor i lägenhet innebär mindre exploaterad åkermark och natur, mindre infrastruktur, kortare transportsträckor och bättre tillgång till kollektivtrafik och därmed minskat bilberoende.

 

Men när familjer väljer boendeform är det inte säkert att miljökonsekvenserna kommer i första rummet. Kanske tittar man mer på hur vänner gör och vad som är ekonomiskt fördelaktigt. Därför behöver det vara fördelaktigt på andra sätt att välja det miljövänliga.

 

Att föräldrar och barn ofta har helt olika prioriteringar när det gäller boende stod klart för mig när min dotter lämnade krypstadiet. Hon vill ofta vara ute på någon lekplats och leka i sandlåda, hoppa studsmatta och lära sig att cykla. Faktiskt avsevärt oftare än jag själv har tid med. Att hon skulle lämna lägenheten på andra våningen ensam och gå ner på gården är inte att tänka på. Som förälder måste man följa med hela vägen. Lägenheten saknar kontakt med gården, och även om den hade haft fönster ditåt hade mycket kunnat hända henne om hon var där på egen hand. Det tar bara ett ögonblick för ett barn att trilla ner för källartrappan och slå sig illa. Även när hon senare skulle klara sig själv på gården uppstår frågan om hon klarar av de trilskande låsen och de tunga dörrarna.

 

Allt det där går säkert att åtgärda för den som kan övertyga hyresvärden eller bostadsrätts- styrelsen om behovet av en barnvänlig gård, och då skulle mycket vara vunnet. Men att släppa ut ett barn ensamt åt andra hållet, ut på gatan, kräver en helt annan mognad som det tar många år att uppnå. Forskning har visat att det först
är i nioårsåldern som barn börjar kunna tolka trafiken så pass mycket att de kan hantera den på ett säkert sätt och göra riskmedvetna val.

 

Utanför huset finns en högst normal stadsgata, vältrafikerad med genomfartstrafik men inte en av de breda trafiklederna. Åt andra hållet är det lugnare med små enkelriktade gator som mest trafikeras av cyklister och boende som letar parkering. Men inte på någon av gatorna ser man barn som leker på egen hand, trots den höga andelen barnfamiljer i området.

 

Vi vuxna hade valt just det här boendet av flera skäl. De hyfsat bilfria gatorna var ett, men de framstod ur det perspektivet som mer idylliska på förhand än vad de faktiskt är. Den stora gatans trafikmängd underskattade vi också. Annat som lockade med det relativt centrala läget var närheten till kultur, parkmiljö och kommunikationer. Att bo lite mer i periferin hade kunnat innebära aningen större bilfria områden, men också större avstånd till det mesta. Att köpa eget hus hade inneburit mer trassel och ekonomisk osäkerhet.

 

Där de vuxna värderar stadens utbud ser det lilla barnet ingenting. För en treåring kan det vara mycket mer värt att kunna gå rakt ut i trädgården ensam än att ha en lekplats några kvarter bort, som är onåbar utan sällskap.

 

Professor Pia Björklid vid Stockholms universitet har i många år studerat barns utemiljö ur ett utvecklings- och miljöpsykologiskt perspektiv. Hon har sammanställt en mängd forskning
om barn och trafik för Trafikverkets räkning. Läsningen understryker det närmast omöjliga i att släppa ut ett barn att på egen hand upptäcka sin närmiljö på trafikerade gator. Så länge bilisterna inte tar hänsyn till att barn kan dyka upp när som helst är gatorna inte lämpade för barn.

 

Skolbarn i lågstadieålder som lärt sig tolka trafiksignaler sätter också stort förtroende till dem – är det grönt så får man gå över gatan. Barn springer gärna, även över gatan, och tittar inte på trafiken förrän de redan är ute på körbanan. Har bilarna inte stannat för rött ljus är det ofta redan för sent att undvika en kollision.

 

Idag utsätts allt färre barn för trafikolyckor, men en del av förklaringen till det tros vara att det också har blivit vanligare att föräldrar skjutsar sina barn till skola och aktiviteter med bil för att inte utsätta dem för risker i trafiken. Därigenom bidrar föräldrarna till en negativ spiral med ytterligare trafikmängd som höjer olycksrisken för de oskyddade trafikanterna.

 

Eftersom Trafikverket vill motverka den risk ökad bilism medför, kommenterar man forskningen med att man vill arbeta med att göra trafikmiljön säkrare så att föräldrar på sikt inte ska behöva se alla trafikmiljöer som farliga.

 

Skulle vi bo kvar i den här lägenheten skulle dottern knappt kunna röra sig ensam ens i trapp- huset på flera år. Det känns ohållbart. I somras kunde jag konstatera att jämnåriga barn i villa var mer utvecklade motoriskt, de kunde hoppa och springa med en helt annan självklarhet, medan jämnåriga i lägenhet var hämmade i motsvarande grad. En semestervecka med trädgård senare hade dottern till stor del kommit ifatt. Har vi rätt att hålla henne i en lägenhet när vi ser hur bra hon mår av en trädgård?

 

Det finns förstås argument både för och
emot. Föräldrar som aktivt har valt att bo inne
i stan för att få tillgång till allt vad staden har att erbjuda, för sin egen skull, kan mycket väl må bättre än någon som offrar allt för barnen och låter sina egna behov stå tillbaka. En förälder som mår bra och visar en egen vilja kan vara en bra förebild. En förälder som lägger mycket tid på att sköta om ett hus och som stressas över ekonomin kanske inte hinner vara närvarande.

 

Men att bo centralt har också fått mig att reagera på stadsluften. De största gatorna nära vår lägenhet tangerar de gränsvärden som finns för vad som är tillåtet, enligt kommunens egna mätningar. På kartorna över luftföroreningar skriker hela stenstaden i illrött under stora delar av dygnet.

 

Är det i det här jag vill leva själv, är det i det här jag vill att mitt barn växer upp? Forskning visar bland annat på att ett tydligt samband finns mellan astma och luftföroreningar, liksom att trafikbuller bidrar till stress, högt blodtryck och fler fall av hjärt- och kärlsjukdomar. Hög bullernivå nattetid är sömnstörande för en tredjedel av dem som utsätts.

 

Nä, för vår egen del överväger nackdelarna. Vi lämnar det här stället. Det är inte bara ur ett barnperspektiv som en egen trädgård är bra. Till exempel tilltalar det mig för egen del att kunna gå ut och plocka egen frukt. När vi flyttar ut så bosätter vi oss i ett gammalt villaområde, förvisso stadsnära så att kommunikationer och annat som vi värdesätter i staden är inom räckhåll med cykel, men ändå med betydligt mycket renare luft än inne i stan.

 

För många barnfamiljer blir lägenhet i stan just ett mellanboende, men det är fler som ändå stannar kvar idag än under de senaste decennierna. Stadskärnorna håller i viss mån på att få tillbaka den barnrikedom som fanns förr. Dessa barn, och alla som bor i städerna, borde ha rätt till en bra närmiljö och frisk luft.

 

För att just barnfamiljerna verkligen ska stanna krävs en annan planering än idag. Hälsokonsekvenser av dålig stadsluft är välkända och forskningen pekar entydigt på barns behov av säkra trafikmiljöer. Det är fundamentalt för deras utveckling att kunna röra sig med viss frihet och lära känna sitt närområde.

 

En uppsats i samhällsplanering av Isabella Gentili visar att barn själva kan uppleva buller som störande och kan sätta ord på hur det påverkar deras livsmiljö. Sömnsvårigheter, trötthet, huvudvärk och irritation var vanliga kommentarer från de tolvåringar som hon studerade.

 

Samhällsnyttan av att bygga och bo tätt kvarstår. Därför är det positivt att fler väljer att bo i stan med barn. Men för att den urbana familjen ska bli mer än en tillfällig trend och för att fler ska välja att bo kvar måste barnens perspektiv tas med mer i stadsplaneringen.

 

Dels är det en fråga om det lilla barnets rörlighet i omedelbar närhet till bostaden. Barn som inte kan vara ute mer på fritiden än de ofta korta stunder som föräldrarna har tid får inte mycket utetid. Men kan barnen vara på en gård samtidigt som föräldrarna lagar mat eller gör något annat är mycket vunnet. Kanske kan till exempel fler lägenheter som byggs – eller byggs om – i marknivå ha egen dörr till bostadsgården?

 

Dels måste det lite större barnet kunna röra sig i närområdet. För att det ska vara möjligt att på ett trafiksäkert sätt släppa iväg ett barn hemifrån innan nioårsåldern krävs hyfsat bilfria gator, gärna väl avgränsade, över ett större område.

 

Mia Heurlin-Norinder har forskat om barns rörelsefrihet i olika bostadsområden. Hon kunde i sin forskning visa att barn som har tillgång till större sammanhängande stråk av bilfria miljöer också tidigare får röra sig fritt och tidigare lär
sig att hitta själva. Då skapar de också sin egen trygghet i relationen till sin närmiljö.

 

I Heurlin-Norinders exempel har barnen
i den bilfria, centrala stenstaden möjlighet till många olika slags aktiviteter och enligt henne är det också därför de är positivt inställda till sitt bostadsområde. I den täta staden finns mer
att göra och en större blandning av möjliga aktiviteter.

 

I andra, glesare bebyggda områden och där barnen var mer kringskurna av bilvägar, fanns inte samma odelat positiva berättelser och barnen hade färre erfarenheter att dela med sig av.

 

Idag görs en del gator om till så kallade gångfartsområden (gårdsgator), där bilar får vistas på de gåendes villkor. Ofta handlar det dock om enstaka gatstumpar, som bidrar med viss miljö- förbättring och viss ökad rörelsefrihet för barn. Men för att skapa verklig fri rörlighet för mindre barn i stan kan större ingrepp i infrastrukturen krävas. Barn leker inte bara på lekplatsen, utan även på väg till eller från sitt mål. Därför krävs sammanhängande, bilfria stråk mellan bostäder, parker och lekplatser om barn ska få röra sig friare och utan vuxet sällskap.

 

Den här strukturen finns ofta i miljonprogramsområden, men sällan i innerstäderna. I ett villaområde är gatorna visserligen sällan helt bilfria, men bilisterna är få och de förväntar sig ofta barn på gatorna på ett
helt annat sätt än
inne i stan.

 

Men något
är på gång att
förändras i hur vi
tänker stad. Både
Stockholm och
Malmö ansluter
sig idag till en
kanon där synen
är att privatbilismen ska minskas. Stockholms nya översiktsplan heter rentav Promenadstaden, och vill redan i namnet betona att staden ska
bli mer tillgänglig för fotgängare. Malmös kommande översiktsplan
är närmast en politisk pamflett för städer där bilen är satt på undantag.

 

Jag känner viss tillförsikt inför detta, men dras ändå med känslan av att allt kommer för sent, åtminstone för egen del. Känslan av att själv kunna utforska sin närmiljö kan visa sig vara fundamental för ett barns utveckling. Frisk luft kan ha betydelse både för ens egen och barnets välbefinnande.

 

Att flytta ut en bit blir vår egen lösning. Vi har inte tid att vänta på att planeringstänket ska förändras i grunden. Ska staden i framtiden fungera så som barnfamiljer ofta hoppas och drömmer om, då är det mycket som måste förändras radikalt. Annars kommer drömmen om den urbana familjen att fortsätta vara just en dröm.

Kolbjörn Guwallius